Dagens frukostskiva.

Tin Machine – S/T.

Kommer ni ihåg när David Bowie trodde att han var med i ett band istället för att vara soloartist?
Inte?
Undrar just om det beror på att dom huvudsakligen marknadsförde sig som ett band och inte som ”Ett band med David Bowie”? så där som är rätt vettigt om man är ett band.
En annan orsak kan vara att musiken dom gjorde, precis som det mesta han gjort solo, låg fel i tiden, lite lagom mycket både före och efter på samma gång.

Jag skiter i vilket, jag tycker det här är en helt fånigt bra skiva som alla borde lyssna på.
Min fru beskrev det som:
”Det låter som ett sämre Europe”
Hon vet uppenbarligen inte vad hon pratar om.

Jag skulle snarare säga att det är rock som lånar från åttiotalets gitarronani, men på ett tillbakahållet vis, och som samtidigt är in och nosar på nittiotalets ”fula” gitarrmatteljud som sedan gjordes kända av framför allt av Smashing Pumpkins, till det så är det melodikänsla som skulle få vilket sent nittiotals postgrungeband som helst att offra en basist, halvslarvig släpsång , och så slutligen, spontanitet och imperfektionism.
Det finns sura toner på skivan, det finns avslag som inte sitter 100% perfekt, och det är på det viset jävligt… skitigt?

Vill man vara våghalsig så skulle man kunna påstå att den här skivan är som en mall för hur man gör nittiotalsgrunge, innan den genren riktigt fanns, närmare bestämt, 1988.

Är det bra?
Ja, det är förbannat bra, och deras version av Workingclass Hero är i en klass för sig.

Det här borde alla lyssna på.