Dagens frukostskiva.

U2 – The Best of 1990–2000 & B-Sides.

Det är väl lika bra att få det ur vägen på en gång.
Ja, jag gillar U2, och nej, detär inte världens mest pretentiösa band, däremot kan Bono till och från definitivt ha varit världens mest pretentiösa frontfigur, och eftersom det tycks ha undgått många så har han inte bara bett om ursäkt för det utan även drivit med det ganska hårt, så någon direkt bristande självinsikt tycks det inte handla om.
Å andra sidan, hade du omväxlande blivit uppringd av olika världsledare, inklusive påven, så skulle sannolikt även du drabbas av viss hybris till och från.

Så, nu har vi klarat av det.
Det här är alltså deras samlade nittiotal, eller det bästa av deras nittiotal, enligt någon sorts formel som jag inte är säker på att jag är helt överens med.
Precis som med deras liknande samling för åttiotalet så ingår även (i vissa utgåvor) en bonusskiva med B-sidor, remixer och lite annat smått och gott.
Huvudskivan här innehåller förvisso en del bra låtar, eller ja, rätt många får väl erkännas, men av någon orsak upplever jag att den aldrig riktigt lyfter, det är somom man skulle tagit en massa U2 låtar och tryckt på shuffle, det är ingen helhet, det är inte en bra skiva, utan bara ett gäng bra låtar, varav flera egentligen var som bäst på sina originalskivor just för att de var en del av en helhet där.
Missförstå mig inte, det är inte dåliga låtar här, dom kommer bara inte helt till sin rätt utan gör sig långt bättre antingen på originalskivorna, eller helt ensamma.
Bonusskivan innehåller som sagt remixer, b-sidor och annat sånt, några av låtarna är helt enkelt förbannat bra, andra är mer ett ”Meh!”.

Till saken hör att U2 under nittiotalets början var ett band som bröt jävligt mycket ny mark, som vågade ta steg som få andra vågade, och som pressade gränserna för vad som var okej som mainstreammusik, och de låtar de mest av allt utmanade med är i dagsläget så tama och inarbetade att man knappt ens minns att de från början var någonting annorlunda eller vågat, jag vet inte vad jag ville ha sagt med det.

Saknar man allt U2 gjorde under nittiotalet så är det här en bra samling, eller om man vill slänga in den i CD-växlaren på nästa fest (hur gammal framstår jag som nu?), men i övrigt så är det faktiskt inte en nödvändig skiva att ha.

Seså, lyssna på den nu en vända, och sen tar vi någonting annat och roligare.