Dages Frukostskiva:

Staffan Hellstrand – Eld.

Det är egentligen rätt konstigt att jag har så lite koll på Hellstrand, eller snarare, att jag har lyssnat så lite på honom, för koll har jag väl kanske hyfsad ändå, men inte tillräckligt för att känna igen alla skivorna av honom i skivhyllan, det kommer från annat håll, och det tackar jag rejält för.
Det intressanta är att jag har rätt bra koll på rätt många låtar på varje skiva.
Den här skivan utgör en viktig del av min ungdom, en av låtarna hade jag på ett band, inspelat från radion, utan att veta vem det var som sjöng i flera år, innan jag lyckades lista ut att det var ”Din Mästares Röst” från den här skivan, en låt som lyckas vara radiovänlig och samtidigt kännas så jäkla mörk och nästan obehaglig, helt i min smak.
Överhuvudtaget skulle jag egentligen kunna skriva en ren hyllning till Hellstrand, jag tror fan att allt han gjort är bra, eller så är jag bara kär i hans röst? den möjligheten finns.
Om det är någonting man skulle kunna klaga på med den här skivan så är det möjligen att den är typisk ”Radio Stockholm pop” som någon uttryckte det en gång i tiden (jag vet inte om det är så på radion numera, jag lyssnar inte på det) och ja, det är den, men jag ser inte problemet med det, tvärt om.

Kort sagt så, det här är egentligen visa, fast det är rock, skitig rock, fast det är pop, men egentligen är det poesi…
Eller… det är bra, förbannat bra, det kanske räcker så?