Dagens frukostskiva.

Charta 77 – Skrek Ännu Högre.

”Åh nej, inte ännu en samlingsskiva…”
Johodå, jag ger mig på ännu en samlingsskiva, av det motiverade slaget.
Det vi har här är alltså en samling singlar, EP:s och annat från 85-87, sånt där som huvudsakligen släpptes i begränsad upplaga och på alla sätt var svårt att få tag på -93 när samlingen släpptes, desssutom är det här då en CD till skillnad mot originalsläppen som var på vinyl.

Nog med detaljer av det slaget, vi ger oss på det viktiga istället, musiken, vad kan vara viktigt nog för att motivera en samling som bara sträcker sig över två år?
Svaret kommer omgående, skivan öppnar med den (tyvärr) ständigt aktuella ”Ensam kvar”, det är kanske inte deras största kommersiella hit, men definitivt deras mest långlivade, gissningsvis även den av deras låtar som spelats flest gånger live, jag har inte sett många spelningar med dem där den uteblivit.
Dock ska det erkännas att den version avlåten som finns på den här skivan inte står sig helt bra i dagsläget, jag tror jag förstår vad dom siktade på för sound när dom spelade in den, jag är inte lika säker på att dom faktiskt lyckades.
Som tur är så finns den även i ett gäng olika liveversioner där den uppdaterats efter hand, vuxit, förändrats och rent allmänt blivit bättre.
Det finns även en ny studioversion av den från någon gång i början av tvåtusentalet, kanske 2004? jag orkar inte kolla just nu, den versionen ligger även den i lä jämfört med alla liveversioner som släppts.

Så, det var den första låten på samlingen, och som sagt, bara den i sig motiverar samlingen.
Efter det följer en salig blandning låtar från en period när bandet hann med att både skaffa ny sångare och bli av med honom igen, det experimenterades med sound och rent allmänt får man lätt känslan av att bandet letade efter sin plats, bitvis hittar dom den, rätt ofta när det låter som bäst så kan man få för sig att dom lyssnat rätt mycket på New Model Army och kommit på att dom vill vara NMA fast på Svenska, och sen kommit på att nej fan, vi gör samma sak fast på Engelska.
För er som inte förstår vad det innebär (stackars förtappade satar) så är det låtar med lite lägre tempo, akustiska gitarrer blandat med elgitarrer, trummor med stort fint ljud, och texter som är svarta så det räcker och blir över.
Jag gillar’t.

Sen innehåller denhär samlingen även två låtar som motiverade mig att välja just den till den här recensionen, vi bjuds på två (anti)jullåtar av högsta klass.
Nej, jag är inte sarkastisk nu, jag menar att av alla jullåtar som gjorts av punkband genom åren så är det inte många som faktiskt är lyssningsbara mer än enstaka gånger, och ännu färre som faktiskt är bra, men här finns två stycken som jag faktiskt gärna lyssnar på, det bör även du göra.

Så, vi sammanfattar det med att det är en samling som är motiverad och bitvis riktigt jävla bra, bitvis har den inte åldrats med full värdighet, bitvis har den åldrats med långt mer värdighet än vad som borde vara möjligt för punk från åttiotalet.

Ja du bör lyssna på den och sen plocka ut jullåtarna och lägga in i din jul/vinterplaylist.