Dagens frukostskiva.

Radioaktiva Räker – Döda mej inte så dödar jag inte dej.

Radioaktiva Räkers sista egentliga album, att dom senare återbildades och släppte ett till räknas inte riktigt.
Det härär trallpunk.
Skivan inleds med ett spår som skulle kunna vara en direkt fortsättning på någon av låtarna från debutalbumet Labyrint, kanske är det för att sätta tonen, jag klagar inte.
Sen händer någonting, man märker att det inte är samma band längre, dom har blivit äldre, funderingarna och kritiken är annan för att inte tala om att cynismen, bitterheten och hatet har mattats ut…

Skojade bara.
Skivan genomsyras av ilska, bitterhet och cynism, till stor del riktat mot hemstaden Hofors och inskränkta, trångsynta människor, men även världen och samhället i stort.
Däremot så har melodikänslan vuxit hos dem, och känslan för snygga stämmor och växelsång (vilket dom inte direkt var usla på tidigare).
Sen smyger det även in lite saker som nästan låter som om det skulle kunna vara kärlekssånger, men så kan det så klart inte vara, för det här är punk, och inte pop… eller?

Hur som helst så, det är en skiva som håller förvånansvärt bra fortfarande, och det uppskattas, den behandlar dessutom ämnen som är lika aktuella nu som då och det är ingenting som stuckit ut och fått mig att känna att den faktiskt är rätt gammal vid det här laget.

Bra skit, lyssna på den.