Dagens frukostskiva.

Natalie Imbruglia – Left of the Middle.

Australiensisk såpaskådis gör musikkarriär och slår världen med häpnad över att vara mer än ett sött ansikte.
Är det en genre i sig?

Okej, om du inte kommer ihåg ”Torn” och vet att den är larvigt bra så vet jag inte riktigt om jag tycker om dig, men en intressant detalj är att det är en av de två låtar på skivan som Imbruglia inte skrivit/varit med och skrivit, och det hörs.
Som jag redan sagt så tycker jag att det är en jävligt bra poplåt, på alla sätt, det är snyggt arr, det är bra text, den sätter sig men utan att man blir galen på den, ja.. bra pop med nittiotalsedge.

Den låten sticker ut från de andra på skivan, den är lättare och poppigare och, den är annorlunda, resten av skivan luktar istället desto mer Alanis Morissette, lite dystrare, lite syrligare, lite mer typiskt nittiotal, och nu låter det som om det här skulle vara negativt, det är det inte, tvärt om, jag tycker den här skivan är skitbra, den är en av de där som på många sätt visar hur nittiotalet äntligen lät kvinnor ta plats på pop/rockscener på egna villkor, utan att antingen behöva låtsas vara killar eller tvingas till att bara vara ett sött ansikte som andra styrde.

Vad sa jag nu? dystert, syrligt, ja, så är det, och så blandar skivan lite av allt som var bra med nittiotalet, det är lite grungevibbar, det anas lite triphop, det görs sån där lagom blandning av dansmusikstakter och pop, på den där nivån att det blir riktigt bra, och så är det snygga akustiska gitarrer blandat med jättetrasigt distade grungegitarrer, vad finns det att inte älska med den?

Är det enda du känner till av och med Imbruglia just hiten Torn, så lyssna på hela skivan en vända eller två, om du redan känner till mer än så, lyssna ändå på skivan en vända eller två, det är den helt klart värd.