Dagens Frukostskiva
Europe – Prisoners in Paradise

We’re just children of tomorrow… let it be let it be…

Jag kan inte låta bli att hela tiden tänka ”Den här skivan hade release dagen innan Nirvanas Nevermind”.
Jag kan inte heller förneka att jag faktiskt är positivt överraskad, jag har nog inte hört hela den här skivan någonsin, och det jag har hört var främst då runt när den kom, och då jämfördes den så klart med vad som hände i världen samma år, U2’s Achtung Baby kom ut två månader efter den här, Charta 77 släppte The Beauty is in the Beholders Eyes samma år… man skulle kunna säga att Europe var Last Days News, och skivan bryter garanterat inte ny mark någonstans alls, det är generisk Europe rock, ett koncept som inte förändrades jättemycket från genombrottet fram tills det här, MEN, som sagt, jag ÄR positivt överraskad, det är flera rätt bra låtar, och det är snygga arrangemang och jag vet inte, jag kan inte egentligen hitta något att klaga på, om man bortser från Let It Be refrängen, men det är dom kanske inte ensamma om att ha gjort sig skyldiga till, även om den här är tydligare än för de allra flesta andra.
Mest förvånad är jag över att jag faktiskt inte är helt igenom jätteless på musiken innan skivan är slut, så helt ärligt så tror jag att den här kanske rent av kan få snurra något varv till, inte bara som frukostskiva.

Och där kom plötsligt ett intro som lät som Per Gessle (Got your mind in the gutter) och det sänkte genast helheten en bit, sen låter det som om dom egentligen vill sjunga ”Balls to the wall” i refrängen, det låter väldigt mycket så, jag tror att dom kanske försöker vara hårdare och skitigare… det funkar inte riktigt, men okej, bra försök, men Gessleimitationen sänker helheten på skivan en bra bit…

Nej, nu får det räcka, nu ska jag packa öl och onyttigheter.

Dagens frukostskiva (nåja, den poppades när jag påbörjade chilikoket)
Docenterna – Söderns Ros.

Såhär är det, det här är Sveriges bästa popband.
Vad sa du? du påstår att det är Kent? Broder Daniel? Bob Hund? Lars Winnerbäck? Håkan Hellström?
Du har fel.
Håkan och Lars är inte band, men även om dom vore det så har du fel.
De andra tre är (eller var) förvisso band, men fullständigt objektivt så är dom inte lika bra, du får tro att dom är det, eller tycka att det är så, men du har fel.

Varför? det är väl helt uppenbart? för att det är Docenterna som är det.
Och det här är en av deras bästa skivor, även det är fullständigt objektivt och backas dessutom upp lite extra av att både Irma och Idde Schultz är med på skivan vilket i sig är en form av kvalitetsstämpel (även detta är rent objektiva fakta).

Varför detta ohöljda hyllande av Docenterna?
Lätt, dom har gjort pop sen slutet på sjuttiotalet, pop med texter om hjärta, smärta, livsångest, alkohol och allt som hör till popmusik, dom har varit stora, dom har varit små, dom har blivit stora igen om och om igen, och dom fortsätter att göra det dom gör på riktigt.
Hur jag vet det?
Får jag ställa en motfråga? Har du sett Docenterna live någon gång? Du har det? ja, då borde du inte behöva fråga.
Man KAN inte fejka det dom är live, man kan dölja uttråkning bakom sminkningar, tuffa effekter på storbildsskärmar, pyroteknik eller vad som helst, men man kan inte dölja det när man uppträder utan allt sånt, och man kan framför allt inte få en konsert att kännas som om den innehållit allt det där och mycket mer bara genom att bjuda på sin egen energi så som dom gör om man inte menar det man gör och tror på det man gör.

Att det dessutom är ett av de band som trots att det ”bara” är popmusik stenhårt håller fast vid en del ideal och politiska ställningstaganden, även när det riskerar att kosta dem publik och/eller pengar gör dem mer värda i mina ögon, för all musik, även pop, handlar om blodigt allvar och inte bara om yta (ja, det är er jag tittar på nu Kent).

Om det fortfarande råder någon tvekan om HUR bra Docenterna är, och specifikt då den här skivan så bjuder jag på en rad från den:
”Varför ska man tala i en diktafon när man kan gapa i en mikrofon?”

Frågor på det?

Dagens frukostskiva.
Nick Cave and the Bad Seeds – Live Seeds

Om jag skulle vilja introducera någon för Nick Cave med bara en skiva så är det här den jag skulle välja utan tvekan.
Lite kan man väl säga att redan första låten, The Mercy Seat, räcker rätt bra, vem som helst som öppnar en söt liten popskiva (det är pop han spelar, kom inte här och försök med något annat) med en låt om elektriska stolen gör någonting rätt, åtminstone om denna någon är Nick Cave.
En av sakerna som gör skivan lite mer extra än alldeles för många liveplattor genom historien är att den inte är varken rakt av en ”best of” eller bara enkla liveversioner som låter precis som albumversionerna fast med publik, o nej, här bjuds vi på flera låtar som inte låter ens i närheten av sina originalversioner, precis som sig bör med låtar som hängt med ett tag live.
Att det är ett kompetent liveband framgår egentligen inte ett dugg då skivan är inspelad under en hel turné och dom då självklart bara har med de bästa bitarna, men nog fan svänger det ändå, och precis som jag gillar det så är inte allt HELT perfekt, även om det kan argumenteras att det är alldeles för lite mellansnack och liknande för att helt hålla som en perfekt liveplatta, och ja, Nick Cave är en av de där som har något vettigt att säga emellan låtarna ibland.

Så vad finns det då att klaga på, för det är ju det jag verkligen vill göra, inte sant?
Eh… fan vet, alltså, det är en skitbra skiva som gör mig glad, den är fylld med våld, mord, död, brott, otrohet, alkohol och allt annat sånt där som gör livet värt att leva, så jag kan inte riktigt komma på något att gnälla på, är det okej?
Inte?
Okej, då är det väl det där med att den är lite för mycket som en studioplatta med publikljud, men eftersom flera låtar inte är likadana som i sina studioverioner och det dessutom inte är mycket av en ”best of” så kommer den fan undan med det.

Som sagt, vill du ha en introduktion till Nick Cave så är det här jävligt bra, och det spelar ingen roll att den är gammal och därför inte har med hans ”bästa låtar”, för påstår du det så har du inte koll på vad som är hans bästa låtar.

Dagens frukostskiva (jag beklagar uppehållet men jag har inte haft tid eller ork att skriva, andra har slitit i mig).
Brainpool – S/T

Visste ni att sverige hade en jävligt levande och bra popscen på nittiotalet, och då åsyftar jag inte Kent’s sövande mainstreamskval (det började dom iofs. mest med under 00-talet) och inte heller Broder Daniels falskspelade och sjungna gnölande, nej, jag åsyftar bra gitarrpop, sånt där som Brainpool, band som förstod hur man gjorde gitarrpop med banala men ofta träffande texter som gick hem hos både finniga tonåringar och en lite äldre pop/rockpublik.
Lika delar Beatles och Pixies, snärtiga tuggumirefränger, tramstexter, (olycklig)kärleks dravel, en liten dos passivt aggressiv ilska och distade gitarrer.
Och så var det den grejen med enkla körer och växelsång, man kommer förbannat långt med det.
Är det en skiva jag älskar? nej, inte egentligen.
Är det en skiva jag blir glad av? ja, som fan, och jag gillar hantverket bakom den, de enkla men ändå så effektiva poplåtarna som helt enkelt bara funkar jävligt bra.

Fråga: Varför har jag inte något med Popsicle i min skivhylla?