Dagens frukostskiva:

Kris Kross – Da Bomb

Den stod där i skivhyllan och tittade anklagande på mig, det är inte jag som är skyldig till att den finns i mitt hem, den äran går till min fru (precis som diverse andra tvivelaktiga skivor som finns där).
Kommer ni ihåg Kris Kross? om inte, grattis, för mig representerar dom en del av det allra sämsta med nittiotalet, småungar med bakvända jättestora baggypants och likaledes bakvända kepsar, rappandes till enformigt komp.
Men det ska väl erkännas att bland det första jag konstaterade efter att ha satt igång skivan är att det inte var så illa som jag mindes, kanske är det för att jag är bättre på att koppla bort saker nu?
Under de första kanske fem spåren eller så så hinner dom nämna ”Da bomb” vad som känns som ett tiotal gånger eller så, och hälften av låtarna upplever jag som att dom har precis samma komp/samplingar/beat som KRS-one:s ”Sound of da police” (som förvisso kom några månader senare).
Just nu är det ett spår där det låter som dom har ett helt gäng andra rappare i bakgrunden, som ylar med lite och så, det var inte alls så illa, om man bortser från leadrappandet.
Jag tror det är där felet ligger, det är för mycket rabblande av sina egna namn (mac daddy och daddy mac), för mycket ”yeah yeah”, ”Uh!” och sånt trams, och för lite texter som greppar tag i en, och framför allt en nästan fullständig avsaknad av hooks, något som hiphop annars brukar kunna vara rätt fullproppad med.

Det finns dock en rejäl ljuspunkt med skivan, den innehåller inte Jump.

Just nu skvalar någonting lite mer souligt än allt tidigare, det är huvudsakligen någon annan som sjunger på den, det var inte helt illa, synd att dom förstörde det med lite av sitt rappande här o var.
Jaha, det var sista spåret, tack.