Etikettarkiv: winnerbäck

Dagens Skiva

Lars Winnerbäck – Rusningstrafik

Dagens frukostskiva.

Lars Winnerbäck – Rusningstrafik.

Ni vet hur jag inte sågade Dans med svåra steg, utan bara påpekade att den, tvärt emot vad många påstår, inte är det bästa Winnerbäck gjort?
En av orsakerna till det är den här skivan.
Jag säger inte att det här är det bästa av Winnerbäck, jag påstår bara att det är bra mycket bättre än Dans med svåra steg, på absolut alla sätt.
Bättre låtar, bättre texter, bättre musiker, bättre körer, bättre produktion och mer sammanhängande som skiva.

Hans textförfattande hade inte nått sin peak här, det kanske det fortfarande inte har gjort, men det hade nått en bra bit till sen skivan innan, kanske var det någon som slog honom i huvudet varje gång han försökte komma undan med lite slarv, vad vet jag?
Det jag vet är att det här är en skiva som fortfarande berör, dessutom långt mer än jag var beredd på.
Det är dessutom en skiva som trots snygg produktion inte är överdrivet välpolerad och helt utan kanter, som hans nutida alster tycks vara rakt av.

Jag skulle vilja säga att om man är helt obekant med winnerbäck och vill försöka förstå hur och varför han blev så stor som han blev, då är det här den skiva man ska börja med.

Äh jag säger som det är.
Det här är en jävligt bra skiva i det där landet mitt emellan visa och pop/rock, med låtar som gör sig sanslöst bra lite halvt avskalade som dom är här, långt bättre såhär än i senare tappningar på någon av de otaliga liveplattorna där de framförs som bredbent rock.

Ja, det är mitt tips som lyssning nu, den här håller,den håller jävligt bra.

Dagens Skiva

Lars Winnerbäck – Dans med svåra steg

Dagens frukostskiva.

Lars Winnerbäck – Dans med svåra steg.

Ni vet hur en del människor, speciellt sjuttiotalister eller tidiga åttiotalister brukar hävda att Winnerbäck var som bäst innan han slog igenom stort, att det var hans första skivor som var bäst och sådär?
Dom påstår ofta att den här skivan är det absolut bästa han har gjort…

Dom har fel.
Det är väl självklart att dom får tycka precis vad dom vill, vi lever trots allt i ett fritt land där folks tankar och åsikter inte kontrolleras av PK-polisen för att se om dom överensstämmer med för tillfället rådande norm*, men det ändrar inte på den fullständigt objektiva iaktagelsen att dom har fel.

Varför säger jag såhär nudå?
Varför detta hat mot Winnerbäck?
Vad har han gjort mig?

Jag hatar honom inte, och han har inte gjort mig så mycket (annat än besviken ibland), och jag gillar den här skivan, jagsäger bara att den inte är så bra som många tycks tro.
Visst finns det några låtar som är bra, visst är produktionen okej, visst hör man att det finns något där, men såhär i backspegeln så… det är inte så svårt att förstå varför det här inte blev det stora genombrottet för honom.
Det spretar åt alla möjliga håll, det är en del körer som faktiskt låter rätt sunkigt och melodierna låter till och från rätt oinspirerade och flera av texterna är… man märker att han inte nått sin peak av textförfattande.

Nej, det är absolut inte en dålig skiva, men den ger inte riktigt någon försmak av hur bra det faktiskt skulle komma att bli (eller hur ännu tråkigare det skulle bli senare).

Borde du lyssna på den här?
Ja, kanske, men gör det utan det där rosaskimmrande filtret och inse att du har fel när du påstår att den här är det bästa han gjort.

* Det vet väl varenda människa att det är bögjudenegerfeminazikommunistödlorna som sköter kontrollen.

Dagens Skiva

Lars Winnerbäck – Vatten under broarna

Dagens frukostskiva.

Lars Winnerbäck – Vatten under broarna.

Med tanke på att landets bästa visfestival, www.kompledigt.com börjar på torsdag, och jag planerat att därmed spendera Torsdag till Söndag i det vackra köping så är det kanske vettigt att ladda upp genom att lyssna på sånt som kan passa in där fram tills dess för att hamna i rätt stämning, och det här borde väl kvala in antar jag.
Nåja.

Så här är det, det finns folk som påstår att det här är ett av Winnerbäcks bästa album, och när man hör det så är det viktigt att komma ihåg att det finns de som påstår att SD inte är ett rasistiskt parti, kort sagt, man ska inte tro på allt som folk påstår.

Det här är ett ”naket” album, det är, om jag förstått allt, tänkt att vara väldigt avskalat och utlämnande och liksom, enkelt.
Problemet är att det är avskalat på samma sätt som en skalad banan ingjuten i polykarbonat, det är perfekta släta ytor, det är polerat, blankt, fint, och mer skyddat än vad det var med det vanliga skalet och att skrapa på ytan ger ingenting alls, det är bara ytan du ser eller kommer åt.

Som ljuspunkter får dock sägas att den något omarbetade versionen av Brimful of Asha som är skivans andra spår är rätt behagligt, och Hjärter Dams Sista Sång, som är en av få låtar som inte verkar vilja vara utlämnande, personlig och naken, lyckas med att vara en riktigt jävla bra låt, och känns långt mer personlig än det mesta övriga på skivan, ja, dessutom är det en riktigt jävla bra låt som doftar av det som en gång i tiden fick mig såld på Winnerbäck.

Jag tror att felet helt enkelt är att skivan är för genomtänkt naken, för självmedveten och för, ja, för polerad.
Att sjunga om uppbrott och känslor, om barn som aldrig kom och saknad, men aldrig låta som om man rör en min eller darrar det allra minsta på rösten… det håller liksom inte.
Jag har ett minne av att turnén som följde på skivan hade samma problem, när den ensamme mannen med gitarr som sitter där på scenen hela tiden låter lite för perfekt, och när varenda reverbmatta på sången gör att hela ljudspektrat fylls ut fullständigt och dessutom ackompanjeras av storbildsfilm som synkar perfekt med musiken så känns det inte naket, det känns bara överproducerat, och som ett slöseri på något som skulle kunnat vara så oändligt mycket bättre om han bara vågade vara naken på riktigt.

En sak till, rätt mycket luktar det Hellstrand om låtarna, jag kan inte helt sätta fingret på varför, men det är någonting med flera av dem som får mig att ständigt göra den kopplingen, men där finns mer att lära, Hellstrand vågar låta små imperfektioner vara med på skiva, han vågar låta rösten spricka lite, och där har vi en del av hemligheten med hur man får saker att kännas ärligare.

Nej, jag tycker inte illa om den här skivan, men jag gillar den inte heller, den är tråkig, eller, mest bara intetsägande.

Så, nu byter vi musik.