Dagens frukostskiva.
REM – New Adventures in Hi-Fi.
Kommer du ihåg REM?
Inte? Okej, tillbaka till skolbänken, nej, jag skiter helt i om du tror att du gillar demeller inte, du ska veta vilka dom är och ha någon sorts uppfattning om hur dom lät.
Tillbaka nu? okej, bra.
Du kommer alltså ihåg REM nu? bra, då vet du ungefär hur dom lät, antagligen tänker du ”aha, Losing my religion” eller nåt sånt? kanske rent av ”Åh, det var dom som gjorde Crush with eyeliner, eller hur?” (i så fall tycker jag nog om dig), eller rent av ”Radio free Europe” (okej, nu tänjer jag på vad som är rimligt, jag vet).
Då vet du alltså hur den här skivan inte låter.
Jag kan erkänna att när jag kollade på låttitlarna i samband med att jag plockade fram skivan så var det inte många av dem som fick mig att koppla alls till hur dom lät, det gör inget, för när dom väl spelades så var jag ändå tillbaka i nittiotalet, i ett ljudlandskap som glider runt i ett svårdefinierat område som lätt för mina tankar till triphop, utan att alls vara triphop.
Det är elektroniska ljudlandskapsmattor som huvudsakligen är gitarrer som inte låter som gitarrer, det är känslor och stämningar, det är vackert, skört och smutsigt, och ovanpå det så flyter det fram texter om… jag vet inte vad dom handlar om mestadels, faktiskt så har jag inte en aning.
Det där är lite av en lögn, för jaghar nyligen kollat upp det lite, men fram tills dess så har det varit texter som gått in utan att jag egentligen reflekterat över de flesta av dem, i min värld är det ovanligt, men jag förstår rätt mycket varför.
På den här skivan så är orden inte det viktiga, rösten är i huvudsak ett musikinstrument och inte en textförmedlare här, därmed inte sagt att texterna är dåliga, det är dom inte, men dom är sekundär, och det gäller alldeles extra mycket i en av de låtar från skivan som ganska oväntat lyckades bli något av en hit, ’E-Bow the letter’ bjuder på ingen mindre än Patti Smith, som i sin tur inte levererar historiens vackraste skönsång, eller så är det precis vad hon gör, för den låten ger mig gåshud, på ett bra sätt.
Borde du lyssna på den här skivan?
Hell to the yes.
Det här är förbannat bra, men det är inte en pop-platta.