Dagens frukostskiva.

Per Granberg – Cirkus I Mitt Huvud.

Jag har tvekat lite att skriva om den här tidigare, och nu med för den delen.
Det är alltid svårare att recensera vänner än andra som man inte känner lika väl, och extra svårt blir det när det handlar om en väldigt naken och personlig soloskiva från någon som normalt sett ”gömmer” sig bakom sitt band.
Men jag känner ändå att jag måste, och jag tar mina tvångstankar på stort allvar, dessutom säger rösterna att det är rätt att göra det, och jag vågar inte säga emot dem igen.

Så.
Per Granberg, Sångare i Charta 77, ägare av eventkrogen Ögir, ägare av och bryggare på Strömsholms Brygghus, ägare av skivbolaget Birdnest Records, ägare av Hotell Lilla Station…  osv.
Jag tror att vi kan kalla honom entreprenör (det klingar så fint i punkkretsar).

Runt millennieskiftet, eller om det rent av var tidigare än så, så började det pratas om att han skulle släppa en soloplatta med vismusik, några år senare så gjorde han även en del akustiska solospelningar, så man nästan kundemisstänka att det var sant…
2014 så kom en soloplatta, där ”solo” kanske bör sättas inom citationstecken, det är med ett kompband, den mycket kompetenta cirkusorkestern, och de har definitivt satt sina spår på musiken, mer än som bara kompmusiker.
Men, att det är en skiva där Per sluppit kompromissa om vilka låtar som är rätt eller inte, hur det ska låta eller inte och så, framgår rätt tydligt.
Och att det textmässigt är HANS skiva, det råder det aldrig någon som helst tvekan om.

Jag vill inte riktigt kalla det här för visa, vilket händer rätt ofta med vismusik jag gillar, men visst definitionsmässigt är det så klart visa, fast det stretar åt så väldigt många olika håll samtidigt, inte minst så känns det rätt ofta som om han egentligen nästan ville göra cabaretmusik, men inte riktigt vet hur man gör, utan bara aproximerat det lite.
Det är absolut inte fel.

Texter sa jag?
Det är personligt, det är riktigt jävla jättepersonligt, det handlar rätt mycket om döden, lite som en genomgående tråd, eller egentligen inte, det handlar om livet, om att inte dö, och mycket av det kommer givetvis ur hans egna upplevelser av att ha haft en hjärnblödning som kunde gått riktigt illa.
Det handlar om annat med, hans son, hans vänner, och inteminst, honom själv.
Men det känns som att livet/döden ändå löper som en röd tråd genom hela skivan och alltid finns närvarande.

Första gången jag hörde skivan så var jag inte alls säker på vad jag tyckte om den, framför allt störde jag mig mycket på sången, det kändes alldeles för mycket som att Per inte hittat sin röst riktig, som att han inte vet hur han ska sjunga det här.
Sånt blir extra påtagligt med någon vars sång man lyssnat på i över tjugo års tid och även hanterat som tekniker en eller annan gång.
Live tycker jag att han hittade den rätt sabbt när han väl kom ut och spelade med cirkusorkestern.
Men nu, ett år senare så har jag nog mestadels vant mig även vid hur det låter på skivan.
Det hade blivit bättre om låtarna hade nötts lite mer live innan sången spelades in, men även utan det så är det bra, men väldigt ovant att höra.

Bandet, jag nämnde dem redan, cirkusorkestern.
Det är ett helt fantastiskt band med sanslöst trevliga människor tillika jävligt duktiga musiker, och live får de ta en hel massa plats,och gör det, på skivan så är det mer tyglat, att de är trevliga eller fantastiska människor påverkar givetvis inte hur det låter på skiva, men jag ville ändå nämna det.
Vi bjuds på dragspel, fiol, piano, underliga slagverk, elgitarr, akustisk gitarr, akustisk bas, körer, och säkert en massa mer som jag missat, varje låt har fått den instrumentering som råkar passa just där, och det är förbannat bra.

Om jag ska klaga på någonting, och det ska jag givetvis, så är det att jag ibland känner att skivan hade kunnat bli ännu bättre om den haft en annan producent än Per själv.
Det finns saker som när jag hör dem tänker ”Där borde det komma en kör som gör si eller så” eller ”Där borde si eller så ha gjorts istället”, och sen följer insikten att det jag hör i mitt huvud är hur det skulle låtit om Johan Johansson hade producerat.
Det kanske inte egentliegn hade varit bättre, det hade bara varit… på ett annat sätt.
Det hade å andra sidan inte varit en lika personlig skiva längre.
Den här skivan är Pers skiva, och den är jävligt bra på att vara det, och jag älskar den för det den är.

Ja, det här är en jävligt bra skiva.
Skaffa den.
Lyssna på den.
Lyssna igen.
Gilla den.