Dagens frukostskiva.

Caesars Palace – S/T.

Den här fick äran att gå rätt många dagar innan jag fick tummen ur, och det var ju tur för den, för vid första genomlyssningen så ville jag såga den jäms med conversesulan.
Nåja, vi är snällare nu.
Tänk dig att du är Kent Norberg, och du vill göra glad och poppig up-beat gitarrock med sextiotalsdoft, så du plockar in en riktigt vass gitarrist och trummis och gör det.
Då har du Speed of Sound Enterprise.
Om du lägger till mer orgel och kör så skulle du få Atomic Swing, om du sen tar bort Kent Norberg, och både gitarristen och trummisen, och ersätter dem med några inte fullt lika vassa musiker och leadsång inspirerad av Henrik Berggren, då hamnar du i närheten av Caesars Palace.

Ibland glimmar det till ordentligt, som i Jerk it Out, som förövrigt låter som den är producerad av någon annan/vid annat tillfälle än övrigt på skivan (jag orkar inte kolla om det stämmer), men mestadels ligger det och puttrar på och är lite mer än okej, men känns mest som en del bra idéer som aldrig riktigt fick växa klart och blomma ut.
Det är inte en dålig skiva, men det är en typ av musik som borde sätta sig på hjärnan, flera låtar, men det gör dom inte.

Du kan lyssna eller låta bli, som bakgrundsmusik är det trevligt, och Jerk it Out är ju bra.