Dagens Frukostskiva.

Imperiet – Tiggarens Tal.

För ett band som började som ett hobbyprojekt med glada och poppiga låtar som handlade om sex så måste man nog säga att Imperiet hade kommit en bit när den här skivan släpptes.
Det här är svart självhat, det är svart samhällskritik och det är svart politik och så några kärlekslåtar som är tämligen svarta de med, även om I Hennes Sovrum i elektrisk variant faktikt nästan lyckas låta positiv.

Okej, Kanonsång är en uptemposak, detsamma gäller Erotisk Politik, dom kanske inte kvalar in som svarta, så länge man inte lyssnar på texterna.
Ja, sen har vi ju Party, som är uptempo på sitt eget vis och är ganska rakt av snodd inspirerad av U2:s Bullet The Blue Sky.

Jag är inte säker på att Imperiet visste vad dom ville syssla med när dom gjorde den här skivan, vilket antagligen förklarar varför det var deras sista studioplatta, eventuellt skulle man kunna se den som en rätt bra bild av sin tid, ingen visste riktigt vart dom var på väg, vad dom ville eller varför, eller huruvida revolutionen skulle åstadkommas med gitarrer eller synthar.

Jag tror att jag vill påstå att det här är Imperiets mest politiska skiva, men jag vet inte om jag riktigt kan motivera det, så jag låter bli.
Ju mer jag försöker, desto mer inser jag att den här skivan är jävligt svår att dissekera, det kanske bara är för mig? eventuellt har jag för många minnen kopplade till den för att kunna se den för vad den är istället för som ett nostalgiskt soundtrack?

Tycker jag att du borde lyssna på den?
Ja, alla borde lyssna på den.

… men är du känslig så göm rakbladen först.