Gårdagens frukostskiva.

The Jazzmob – Jazzmessage.

Ytterligare en skiva som jag inte vet var den kommer ifrån annat än att den kommer från min del av skivsamlingen och så vitt jag kan minnas har funnits där i åtminstone tio år utan att bli lyssnad på förrän nu.
Det är långt ifrån osannolikt att den kommer stå ospelad i tio år till nu.

Nu tänker ni självklart någonting i banorna ”Äh, den där gamla punkaren vet ju inget om Jazz och har inte vett att uppskatta bra musik”, och det är så klart en åsikt jag respekterar, och det kan ligga någonting i den.
Men det gör det inte.

Såhär är det… det här är antagligen det tråkigaste och mest oinspirerade jag har hört i jazzväg någonsin.
Det låter som om det är programmerad musik rakt igenom, det är det antagligen inte, men det svänger mindre än genomsnittliga demolåtar på en åttiotalssynth, det är platt, tråkigt, enformigt, osvängigt, tråkigt instrumenterat och fullständigt poänglöst.
Jag försökte hitta någonting positivt med det, och mot slutet av skivan lyckades jag, närmare bestämt den allra sista sekunden, den uppskattade jag.
Ännu mer uppskattade jag sekunderna efter.

Hade det här varit hissmusik så skulle hissarna gå i strejk.

Jag vet som sagt ingenting om varifrån den kommer, eller varför, men det kan vara en av de bästa presenterna jag har i min ägo, jag måste bara komma på vem som ska få den…
Har du inte hört den? Grattis, ditt liv är lite bättre än mitt.