Dagens Frukostskiva.

Wham – Make It Big.

”Vad i helvete Henrik, har det brunnit helt hos dig nu eller?”
Nejdå, inte alls, det är bara så det kan bli när man går igenom skivhyllan bokstav för bokstav,jag menar, hur kul hade det varit med ännu en ”det var bättre förr” recension av Winnerbäck? eller ytterligare en snyftig hyllning av Weeping Willows från en snart medelålders man?
Nej, precis.
Därför försöker vi oss på en sågning istället.
Here goes:

Om man bortser från hitsen (wake me up, careless whisper) så är inte det här alls så illa som jag hade väntat mig, snarare så vill jag påstå att det inte är så jävla illa alls, och rätt många låtar tydliggör verkligen varför Queen under en period efter Mercurys död lär ha övervägt att fortsätta men med George Michael på sång, hur jag menar? jag menar att låtarna i uppbyggnad och texter och framför allt sång till rätt stor del låter som Queen-light, Queen utan svulstighet liksom, och jag kan inte säga att det är helt dåligt, faktiskt kan jag inte säga att det är särskilt dåligt alls, om man bortser från bristen på svulstighet då, det är mesigt fula syntar som poppar på, men låtarna är fan inte så dåliga, och nog fan kan killen sjunga… YUCK!
Förlåt… men nu kom smörsaxofonen i sista låten (Careless whisper) igång, och jag tror att jag måste kräkas lite… precis den saxofonen är antagligen ensamt skyldig till att saxofon föll ur modet i trettio år (and counting).

Men… skippar man första och sista låten så är det här en riktigt bra skiva, på riktigt, daterad, ja visst, och lite tunn i arrangemangen. men fan så mycket bättre än jag hade trott.