Dagens frukostskiva.
Roger Karlsson – Veckans Babe.
Superlativvarning!
Andra halvan av nittiotalet var en sån där period när alla som sjöng eller sjungit i någon som helst sorts alternativband plötsligt skulle bevisa att dom minsann kunde stå på egna ben som soloartister, för vissa var det mer motiverat än för andra.
De flesta trodde att ”solo” betydde att man tog en akustisk gitarr och gjorde allt ensam, eller plockade ihop ett minimalt band och gjorde nedstrippad musik, så icke Roger.
Förvisso plockade han (eller om det var hans producent?) ihop ett minimalt band, en gitarrist, en basist, en trummis och en organist… om man håller sig till deras huvudinstrument, men istället för att göra minimalistiska nedstrippat akustiska låtar så gick han den andra vägen och gjorde fullfjädrat fyllig pop som lånar långt mer i sin ljudbild från The Who än från mer samtida musik, framför allt orgeln tillåts ta plats på ett sätt som ytterst få vågat sig på sedan någon gång på sjuttiotalet.
Det som är lite jobbigt med att försöka skriva någonting om den här skivan är att jag ju mer jag plöjer igenom min skivsamling börjar inse att det finns mönster i mina hyllningar, eller snarare gemensamma nämnare, en skrämmande stor del av det svenskproducerade jag hyllat från nittiotalet har samme producent, och i flera fall så har jag inte varit medveten om eller åtminstone inte reflekterat över det förens jag skrivit mina recensioner, den här skivan är inte ett av de fallen, jag vet mycket väl vem som producerat den, hela ljudbilden har ”Johan Johansson” skrivet över sigmed stora lysande bokstäver, och jag kan inte annat än älska det.
Men det är mer än produktion och arrangemang så klart, det är låtar, herrejävlar vilka låtar det är, och tvärt emot ”alla andra” som gick solo under den här perioden så handlar inte allt här om hjärta, smärta och olycklig kärlek, det är större än så, det handlar om livet, om vänner, om… allt, och hela tiden på ett sätt som aldrig känns vare sig naivt eller tillgjort smart utan bara… rätt, eller enkelt, eller… det är helt enkelt jävligt bra texter, det är jävligt bra låtar, det är, på så många sätt en av de absolut bästa svenska popskivor som gjordes under hela nittiotalet, och ja, jag vet att det gjordes mycket bra svensk pop på nittiotalet, men den här är annorlunda, kanske bland annat för att det inte egentligen är pop utan rock, eller, jag vill nog återigen dra en jämförelse med The Who, om dom gjorde pop så är det här pop, om dom gjorde rock så är det här rock.
Efter den här så dröjde det många år innan Roger väl gjorde en uppföljare, jag förstår det,och hur bra jag än tycker att det han gjort på senare år är (och jävligt bra är det), så är det inte lika bra.
Det finns en sak till att säga om den här skivan, när Roger spelade live så hade han ett större band, jag har nämnt bandet tidigare, för ja, det var till stor del samma jävla band som Johan Johansson hade som kompband under samma period, och delvis samma som Stefan Sundström hade under samma period, och det var ett av de mest kaotiska band jag haft äran att få se, och även ett av de absolut jävla jättebästa, alla andra får ursäkta, men fan, det var något utöver allt annat, och att se och höra dem riva av ”Under solen” är en (okej, flera) av mina allra största musikaliska orgasmer.
Jag kan ju inte avsluta utan att komma med någon kritik, och alla inblandade eller som känner till skivan eller så vet redan vad jag ska komma till nu, inte sant?
Ja, omslaget är nästan lika fult som skivan är bra, det är ett av nittiotalets sämsta svenska skivomslag, så, nu var det sagt igen.
Gick det att få tag på originalutgåvan av skivan så skulle jag köpa ett ex till av den, för min cd har varit med om en olycka, den fungerar, men inte helt smärtfritt.
Det finns en nyutgåva av skivan, med nytt omslag, och en del bonusmaterial, jag tycker bonusmaterialet förstör helheten något, men kan ändå med gott samvete säga: KÖP den.
Jag känner att jag måste lyssna på dåliga skivor några dagar nu för att väga upp för det här.
Sa jag att du ska lyssna på den här? Ja men sluta sitta här och glo, lyssna istället.