Notera att det här är del ett i en serie av (minst) tre, och inte bör ses som en recension utan… vetefan vad det bör ses som, dessutom handlar den här första delen, och kanske även de övriga, antaligen lika mycket om mig som om bandet det är en hyllning av.
Där avslöjade jag även att det är en hyllning av bandet och att du egentligen inte behöver läsa längre än hit om det var allt du ville veta.
Den här delen är mer om bakgrund än spelningen, är det spelningen du vill läsa om så finns det här.
Henrik
Märsta
14/7 – 2013
För några år sedan, någonstans mellan fem och tio, så föddes en idé i mig, en idé som sen växte och formades, bollades en del med andra, kanske främst Fransson och sedermera även mot bandet den berörde och folk i bandets närhet.
Idén var att det är dags att på ett brutalt vis återuppväcka den best som är svensk melodiös punk och återintroducera det på den svenska turnéscenen och det borde göras aningen okonventionellt, genom att visa att punk inte måste vara minimalistiskt, enkelt, skitigt, utan istället kan vara en stor jävla cirkus.
Tänk er ett band bestående av en trummis, en percussionist, två gitarrer, bas, sång, ett gäng folk, kanske doaflickor, som körar, kanske keyboards/klaviatur, kanske blåsare och precis vad som helst som man kan komma på att man har tillgång till och som passar in, och så ett band vars låtar klarar den sortens behandling så klart, ett band där man kan blåsa upp låtarna till svulstiga monster utan att det blir fel.
Tanken var då just Charta 77, och alla extramusiker som skulle behövas för sånt fanns redan i deras närhet, i flera fall i form av gamla medlemmar som av en eller annan anledning lämnat bandet men fortfarande fanns kvar i deras umgänge och antagligen skulle tycka att det vore värt att göra en sån sak bara för sakens skull.
I min tidiga vision av det hela, skapad när Johan var deras fasta trummis, så skulle bandet utökats med Teijo på diverse percussion samt eventuellt keyboards, Leffe skulle så klart ha flugits hem för att köra och eventuellt hantera en extra gitarr eller valfritt annat, körandet var det viktiga med honom, Gustaf skulle helt säkert kunnat lånas in på fiol, dragspel, ståbas, theremin och diverse klaviatur och eventuellt kanske man kunde ta in Johan Johansson på extra gitarr, övrigt,sånt där som körflickor, fler blåsare och fan vet allt, finns det rätt gott om i deras umgänge om man bara frågar.
Jag har som sagt bollat det här mot bandet till och från under flera år, så döm om min glädje när jag i våras blev ombedd att vara tekniker åt dem på deras framträdande på Peace & Love och får veta att sättningen blir Teijo (som numera åter är deras fasta trummis) på trummor, Johan på percusssions/congas och kör, Johnny på gitarr, Per på sång, Mathias på bas och kör, Leffe på sång/kör, Gustaf på fiol och eventuellt gitarr och kör, Korken på kör samt Micke på sång och kör.
Visst, dom hade bara en timmes speltid, vilket är i kortaste laget för en sån sak, men vad fan, det skulle bli hur bra som helst.
Kort därefter gick festivalen i konkurs, och all luft verkade gå ur bandet.
Min vid det laget höggravida fru gav mig strikta order om att jag INTE skulle engagera mig mer i det hela eftersom det tidsmässigt låg alldeles för nära beräknad förlossningsdag, så jag gjorde som jag brukar, försökte att bara engagera mig lite grann, jag är eventuellt inte så bra på måttlighet.
Det visade sig så klart att det fanns fler som verkligen ville se spelningen bli av och var villiga att dra i trådar, så efter mina misslyckade försök att få tag på vettig lokal för det annat än det för sammanhanget sett alldeles för lilla kafé 44 så lyckades någon annnan styra upp så det gick att hyra Debaser Medis, som får plats med runt 1000 personer, och jag kunde därmed slappna av och känna mig trygg i att det skulle bli av och kunde lugnt se fram emot att inte göra så mycket mer än komma dit och vara tekniker.
Bandet frågade lite vänner om dom ville spela, vilket dom självklart ville, även det sedan nio år nedlagda Coca Carola, och med den lineup som slutligen presenterades så var succen garanterad.
Mitt ”lugn” spenderades med att jaga runt och försöka trolla fram fotografer och filmare, ljudupptagare och lite annat sånt där som är bra när kvällar ska dokumenteras, samt läsa en liten teknisk manual på 570 sidor för att kunna göra ytterligare roligheter… och det här ungefär samtidigt som min son föddes, så jag tycker väl att jag höll det på en rätt måttlig nivå ändå.
Jag tror vi bryter där, det ger en rätt bra bild av bakgrunden till det hela och en del av förutsättningarna för spelningen för min del.
Som förhoppningsvis framgår så var det alltså rätt många människor som ryckte i trådar och jagade efter det ena och det andra åt bandet, och inte bara på frivillig basis utan jag vill gå så långt som till att påstå att folk nästan tjatade på bandet om att få göra saker, hjälpa till och se till att det hela blev av.