Dagens frukostskiva.

Ubba – The U-Generation.

Återigen en skiva som jag antagligen har för starka kopplingar till för att ha rätt att recensera och låtsas vara opartisk till med tanke på att jag idag när jag öppnade den påmindes om att jag står först på bandets tacklista på den.

I nittiotalets punkvågs sista skälvande minuter så uppstod Ubba och ville vara någonting mer än bara trallpunk, dom ville skrida över gränserna och få trallpunkare, crustpunkare och andra att enas under ett och samma tak… kanske förskönar jag lite och ger mer cred än vad som förtjänas, vad vet jag? men jag tror att dom åtminstone till viss del lyckades, och jag vill nog hävda att det ganska rakt av var Daddes förjänst.

Vad jag vet är att Ubbas första fullängdare bjuder på surfrock (nej, jag pratar inte om beachboysdoftande pop om kalifornska flickor, jag menar surfrock), punkpop, trallpunk, hardcorevrål och en abbapastisch som heter duga (nej, det gör den inte, den hetter Ubba Teens, men ni vet vad jag menar hoppas jag).
Den bjuder på politiskt laddade texter, kärlekslåtar, tramslåtar, samtidsbetraktelser samt matlagningstips.
Som med en del annat så slås jag av hur dåligt en del texter åldrats, referenser till Erik Haag, Lisa Ekdal och hennes ex. make Bill och liknande kändes som att det var på gränsen till för obskyrt redan när skivan kom, nu, mer än tio år senare, så har jag en känsla av att rätt många inte har en aning om vad det refererar till, detsamma tror jag kan sägas om Belgian Blue (vad hände egentligen med det ämnet? det blev väldigt tyst tycker jag?) och A-Teens (tidigare Abba Teens) som parodieras rätt hårt.
Skivbolaget Marianne får sig en känga de med, är du under 30 år gammal och har koll på det så räck upp en hand.
Faktiskt är texterna så fulla med referenser till nittiotalshändelser och saker så det i sig gör den till ett imponerande tidsdokument, men tyvärr gör det ofrånkomligen även att texterna i mångt och mycket känns väldigt föråldrade.
Musiken sen då, jag vet inte om man ska säga att den spretar som fan eller om den har ordentlig bredd, gränsen är ibland hårfin, det som däremot märks är att det här var ett band som ville göra allt på en gång, och bitvis lyckades förbannat bra med just det och på något sätt tycker jag att skivan lyckas hålla ihop som en enhet trots alla musikaliska sidospår som kläms in, men återigen, jag vet att jag inte kan vara helt objektiv på det området och min hjärna kan nog ses som aningen indoktrinerad/hjärntvättad.
Vad jag däremot kan säga jävligt objektivt är att låten Ubba Teens är ett mästerverk i att klämma in Abba-pastischer och att gitarrslingorna i den är något att imponeras av och beundra, gör det, gör det nu.

När det här kom så vet jag att en eller annan blev besviken, dom ville ha DLK, men fick Ubba, Ubba var inte DLK, och ansträngde sig för att inte vara det, kanske för mycket ibland, vad vet jag?
Däremot lyckades Ubba efterhand bli någonting eget, något som stod på egna ben, men det kostade på och varade inte så länge.

Det här är Ubba, och Ubba var en lite underlig häst, men det är en häst som jag absolut inte avråder från, däremot kan jag nog inte säga att det här är mer än en parentes i den svenska punkhistorien, förvisso en parentes som lämnat en del avtryck och lett till mycket annat gott, men fortfarande just en parentes.