Dagens frukostskiva.
Pearl ja… HAHAHAHAHA, trodde ni verkligen det?
Vad jag än lyssnar på idag kommer blekna i ljuset av gårdagens musikhändelse Punk & Love, det finns liksom ingen poäng med att recensera något idag, det kommer helt enkelt inte kunna upplevas som särskilt bra oavsett hur bra det är.
Igår däremot… herre fucking jävlar.
Dagens frukostrecension.
Punk & Love på Debaser Medis 28/5 2013
Det finns bra liveband, det finns bra livepublik, det finns bra stämning, det finns bra ljud och det finns tillställningar med en jävla massa bra vänner, men antalet gånger som det sammanfaller så totalt som igår, det händer fan inte ofta.
Visst, jag är partisk, inte nog med att jag jobbade och tar på mig ansvaret för hur det lät (även om du är missnöjd så tar jag på mig ansvaret ja), jag vågar även ta på mig en liten bit av äran för att det överhuvudtaget blev av, men det är en berättelse för någon annan gång.
Men helt oavsett min egen inblandning så vågar jag påstå att det rent objektivt var en helt förbannat jävla bra kväll som nog knappast kunde ha gått att förbättra ytterligare, inte ens biljettpriset går att påstå att det var för högt, snarare i så fall tvärt om, 100 pix för en sån kväll är bara larvigt, det är mindre än jag betalade för liknande spelningar för 20 år sedan, sug på den tanken en stund.
Det vore i det närmaste omoraliskt av mig att recensera banden som spelade, så, here goes:
Johan Johansson inledde kvällen med nytt kompband som aldrig spelat ihop tidigare, och som vanligt när Johan plockar ihop band så märktes det inte ett jävla dugg att dom inte repat ihop (som en anekdot kan nämnas att han under nittiotalets senare hälft ibland uppträdde med ett tämligen flytande kompband där man som tekniker fick veta att dom skulle vara mellan två och tio personer på scenen beroende på vilka som dök upp för kvällen och det hände att man med en kvart kvar till spelning fick veta att man även skulle micka ett lesley lite spontant och att den akustiska gitarren bytts ut mot dragspel men att det även skulle komma en elgitarr till, eller eventuellt en elfiol och några doa-flickor, orepat).
Att påstå att dom körde över publiken vore kanske fel sätt att uttrycka det på, men dom värmde upp publiken, på ungefär samma sätt som ett turkiskt bad värmer upp sina gäster… fånigt tight, svängigt, bra , ösigt nytt, gammalt, äldre…. att kunna blanda låtar skrivna av honom för 35 år sedan med helt nya låtar, utan att en oinsatt ens skulle kunna gissa vilken som är vilken av dem är rätt jävla imponerande, det var helt enkelt en sjukt bra öppning på kvällen.
Mimikry följde upp genom att göra det Mimikry gör bäst, stå på scen och ösa på och, jag vet inte vad jag ska säga liksom, dom är ett förbannat bra liveband och Hjalle är en mästare på mellansnack, om man med mästare menar att han antagligen aldrig kommer fram till vad det än var han hade tänkt säga utan istället tappar bort sig på vägen och berättar något annat istället, och ja, jag menar på fullt allvar att det är skitbra, när vissa gör det så blir det bara bajs, men när han gör det så fungerar det alldeles lysande, två andra exempel på folk som ofta gör det och gör det rätt är tidigare nämnda Johansson samt Stefan Sundström, och jag känner mig rätt säker på att Hjalle inte har något emot att jämföras med dem.
På grund av lite olika uppfattning om vilka scentider som gällde så var Debasers egna tekniker på plats på väg att slänga av bandet från scenen en bra stund tidigare än dom skulle av, jag lyckades förhindra det med några sekunders marginal, det var en jävla tur.
Mimikry värmde upp publiken ytterligare, på ungefär samma sätt som en finsk bastu värmer upp de som sitter i den…
Coca Carola
Ja vad fan ska man säga? jag har i många år hävdat att dom är/var ett av sveriges genomgående bästa liveband, alla kategorier, av de uppskattningsvis 150 spelningar jag sett med dem (nej, jag överdriver inte) så har jag sett EN som inte var bra, det är jävligt svårslaget.
Om mimikry värmde publiken så som en finsk bastu värmer någon i den så värmde Coca vidare på ungefär samma sätt som en finsk bastu värmer stenarna i kaminen.
Ja, alltså, dom var som alltid jävligt bra, det var tight, ös, skitsnygga körer, bra låtval, svett, kärlek och… fan, det går inte att säga vad som är bra när absolut allt dom gör på scenen är bra, dom må ha lagt av för bra jävla längesedan, men dom är trots det fortfarande ett av Sveriges rakt igenom bästa liveband.
Köttgrottorna
Det kan vara så att dom fick den här platsen i spelordningen för att folk skulle få en chans att andas, för med köttgrottorna så går tempot ner en aning, och dom kylde ner publiken på ungefär samma sätt som en varm dusch efter en milslång joggingtur…
En gång i tiden hävdade jag även att Köttgrottorna var ett av Sveriges bästa liveband, efter det hävdade jag en period att dom var ett av Sveriges mest varierande liveband som växlade mellan förbannat bra och i det närmaste pinsamt dåligt (Torsgatan 1), numera hävdar jag att dom är ett säkert liveband, dom är långt ifrån den nivå dom var på när jag började se dem i början av nittiotalet, men dom håller en stadigt bra nivå numera, att dom har en låtkatalog som sträcker sig 30 år tillbaka i tiden och där även många av de allra tidigaste låtarna håller riktigt bra än idag gör att dom kan blanda rätt friskt, och det gör dom, och precis som övriga band under kvällen så lockar dom publik som åldersmässigt sträcker sig från sådär femton kanske, upp till någonstans en bra bit över femtio.
Visst sa jag att dom var jävligt bra? dom var jävligt bra.
Charta 77
Inte en chans att jag försöker få med det i samma text, det här har redan blivit alldeles för långt.
Så tills vidare får ni nöja er med att jag konstaterar att jag älskar det här bandet.