Dagens frukostskiva.

Allan Edwall – Den Lilla Bäcken – Allans Bästa.

Ni vet den där glade luffaren Paradis-Oscar i Rasmus på Luffen? Emils pappa? Skalle-Per? och en massa andra roller i filmatiseringar av Astrid Lindgrens böcker?
Ja, ni vet vilka jag menar, allt spelat av samme skådespelare, Allan Edwall.
En fin förebild (nåja) för barn.

Han var även musiker (och diktare, författare och en massa annat), och spelade in en del egna visor genom åren, en del av det är samlat här.
Som man lätt kan vänta sig av en sån folkkär artist så är det givetvis muntert hela vägen… det handlar om döden, att bli övergiven, tappa tron på gud, supa och annat typiskt Svenskt.
Faktiskt så kan det här vara en av de nattsvartaste skivorna jag har i skivhyllan.
Men, det mesta framförs till vackra mjuka arrangemang som känns snälla och trevliga tills man lyssnar för noga på texterna.

Kontrasterna på den här skivan är underbara, lyriken är fantastisk, musiken är suverän.
Det är en helt jävla skitbra skiva.
Men, jag klarar inte att lyssna på den mer än en gång innan jag känner att jag behöver någonting annat som lyfter upp lite mer.

Det är en skiva som alla borde ha.
Det kanske är en av de bästa Svenska vismusikskivor som gjorts…
Det är INTE en skiva man bör lyssna på innan man går på fest.