Dagens frukostskiva.

Joey Tempest – A Place To Call Home.

Kommer ni ihåg det tidiga nittiotalet?
När det gällde rockmusik så gällde antingen bredbenta killar med gitarr, typ Bryan Adams.
Eller så gällde det att vara ett tidigare hårt band, som kommit på att ballader är grejen, för får man med en nyskriven låt på ”Absolute even more even more powerballads 13” så har man pensionen säkrad, och det allra bästa är att göra hela skivor fyllda med sånt så någon av dem kommer med på varje ny utgåva av sådana samlingar, typ Whitesnake, Poison eller Scorpions.
Så inleddes nittiotalet.
Joey Tempest tog lärdom av det, såg vad som sålde, och valde att inleda sin solokarriär med en skiva som kombinerade de båda koncepten, det tog en liten stund för honom att få klart skivan, så när den kom ut 1995 så hade grungen kört över Bryan Adams Nirvana hade visat att unplugged inte behövde betyda perfekt tillrättalagt och tråkigt, och en stor del av alla medverkande på powerballadssamlingar hade radats upp och skjutits av för sina brott mot mänskligheten (men det pratar vi inte så högt om).

Så här kom då plötsligt en skiva som lärt sig av andra hur man ska göra för att göra rätt, men väl färdig så är nästan allting med den fel.
Jättefel.
Och det är inte utan att man nästan kan tycka lite synd om Joey, för är man helt ärlig så är det här inte en dålig skiva.
Det är rent av en del riktigt jäkla bra låtar på den, dom kom bara vid absolut fel tillfälle, och producerades dessutom HELT fel för sin tid.
Produktionen är faktiskt det enda jag egentligen kan säga att jag har emot skivan, sången är så stenhårt gatead och komprimerad så det blir skittråkigt.
Hade det varit en Europe platta det handlade om så skulle det varit rätt, där är det så mycket annat som bråkar om utrymmet, men på någon sorts elektrisk nittiotals singer/songwriterplatta så är det bara jätttetråkigt och… dött.
Men som sagt, egentligen är det här en rätt okej skvalmusikplatta, den stör inte, den har några låtar som egentligen är rätt bra och… jag är faktiskt lite sugen på att göra en cover på någon av dem, DET hade ni inte väntat er, eller hur?

Ni vet hur det är ibland; man har bestämt sig redan innan man brjar lyssna för att det ska bli en sågning av de tman skriver, och sen inser man att det inte går att såga det, för det är faktiskt inte så illa egentligen?
Ni vet inte det?
Okej, eh, glöm det jag just skrev i så fall.

Nej, det här är inte dagens rekommenderade lyssning, men jag kan inte egentligen avråda från det heller.

wow.