Dagens frukostskiva.

Lars Winnerbäck – Rusningstrafik.

Ni vet hur jag inte sågade Dans med svåra steg, utan bara påpekade att den, tvärt emot vad många påstår, inte är det bästa Winnerbäck gjort?
En av orsakerna till det är den här skivan.
Jag säger inte att det här är det bästa av Winnerbäck, jag påstår bara att det är bra mycket bättre än Dans med svåra steg, på absolut alla sätt.
Bättre låtar, bättre texter, bättre musiker, bättre körer, bättre produktion och mer sammanhängande som skiva.

Hans textförfattande hade inte nått sin peak här, det kanske det fortfarande inte har gjort, men det hade nått en bra bit till sen skivan innan, kanske var det någon som slog honom i huvudet varje gång han försökte komma undan med lite slarv, vad vet jag?
Det jag vet är att det här är en skiva som fortfarande berör, dessutom långt mer än jag var beredd på.
Det är dessutom en skiva som trots snygg produktion inte är överdrivet välpolerad och helt utan kanter, som hans nutida alster tycks vara rakt av.

Jag skulle vilja säga att om man är helt obekant med winnerbäck och vill försöka förstå hur och varför han blev så stor som han blev, då är det här den skiva man ska börja med.

Äh jag säger som det är.
Det här är en jävligt bra skiva i det där landet mitt emellan visa och pop/rock, med låtar som gör sig sanslöst bra lite halvt avskalade som dom är här, långt bättre såhär än i senare tappningar på någon av de otaliga liveplattorna där de framförs som bredbent rock.

Ja, det är mitt tips som lyssning nu, den här håller,den håller jävligt bra.