Dagens frukostskiva.

U2 – Pop.

Ni vet den där känslan av att ha fått veta något om en artist eller ett band som får en att plötsligt höra helt andra saker i musiken än man gjort tidigare?
Inte? Jodå, jag vet att några av er som läser det här drabbas av det ibland, och ni andra… well, det kanske är ba för er, vad vet jag.
Hur som helst, nuförtiden är jag medveten om att några av gossarna i U2 är väldigt troende, vilket gör att jag plötsligt lägger märke till allt tjat om gud på ett helt annat sätt, och på just den här skivan är det rätt gott om det, och det stör mig lite…

Utöver det så, jag tillhör den där skaran som ständigt försvarar nya U2-plattor när dom kommer och hävdar att det kommer dröja några år och sen kommer folk plötsligt se tillbaka även på den som en av klassikerna, eller åtminstone en del av låtarna på den, och folk kommer hävda att dom ”alltid” gillat de låtarna.
Den här skivan är inget undantag, jag gillade den när den kom, och försvarade den flitigt, men jag måste nog såhär i efterhand säga att det inte är en av deras starkaste plattor, å andra sidan så försökte den följa upp Zooropa, som definitivt är en av deras starkaste, så den hade en rätt kass utgångspunkt, och det ska väl erkännas att många av låtarna på den här är opolerade guldkorn, vilket bevisats genom att bandet själva släpt nya/alternativa versioner av dem senare, i många fall långt bättre än de som är på skivan.
Däremot är det, som så ofta med deras skivor, jäkligt svårt att exakt tidsbestämma musiken bara av att lyssna på den, många av låtarna skulle lika gärna kunnat vara inspelade idag som då, eller under sent åttiotal.

Nåja, min insikt är hur som helst att jag till stor del föredrar remixer, liveversioner och alternativversioner av större delen av låtarna från den här skivan, och det finns gott om dem.
För den som är helt oinsatt i U2 så kan det här vara en av deras sämsta skivor att börja med, så gör inte det.