Dagens frukostskiva.
The Verve – Urban Hymns.
Spröda gitarrmattor, lager efter lager med reverbdränkt sång, masssiva stråkarrangemang som får ligga så mycket i bakgrunden som dom mår bäst av, upprepningar som gör låtarna nästan hypnotiska, texter som gå att tolka i stort sett hur man än vill… check, den här har allt.
Samt då så klart ett extremt välförvaltat brittpoparv, så dom lånar från både Stones och Beatles? Jupp… och Faces för den delen, men till skillnad mot vissa avsina samtida kollegor (Oasis) så gör dom någonting eget av det dom lånar, dom förvaltar ett arv istället för att exploatera det.
Nu är vi där igen, jag skriver något som låter som en helt okritisk hyllning, och till råga på allt av ett brittpopband…
Okej, jag kan väl kritisera skivan för att drogreferenserna duggar tätt men… vad gör det när det är bra?
En sak till, det härär rakt av ganska dyster musik, som är osannolikt bra att festa till, få ihop den om ni kan.
Så… när bjuder någon på rödvinsparty med The Verve som soundtrack? (Jag kan acceptera en del annan nittiotalsmusik med, helst indie eller triphop).
Är det längesedan du lyssnade på den här, eller har du inte hört den alls? vad väntar du på, det är dags att poppa.
Erkände jag just att jag är en sucker för brittpop och triphop? ja jävlar vad det gått utför med min image.