Dagens frukostskiva.

Roxette – Look Sharp.

”Men Henrik, varför lyssnar du på en massa saker som både du och vi vet att du inte kommer gilla, visst är det kul att läsa dina sågningar ibland, men rätt ofta känns det lite för förutsägbart liksom?”
Jo, det är såhär, jag tänkte ta mig igenomm allt som står i skivhyllan, det kan ta några år innan jag är klar, och allt är inte lika bra, och allt har inte kommit dit på grund av mig och då får jag gott tugga mig igenom det ändå.

Ja, Roxette var det ja.
Spår två inleds med ett synthljud som är illegalt i alla kända galaxer och även de flesta okända, även om det används ironiskt.
Jag tänkte att det är lika bra att vi har det avklarat på en gång.
Om ni tillhör de som någon gång undrat varför det är så viktigt med språkundervisning i grundskolan så finns svaret att finna varenda gång Gessle öppnar sin mun på den här skivan.
Okej, det här är alltså 1988, och jag måste väl erkänna att det till rätt stor del låter mer (tidigt) nittiotal än åttiotal, och de bra låtarna (sa jag just det där?!) håller relativt bra än i dag, så länge man inte analyserar speciellt synthljuden allt för noga, men alltså, det finns helt klart orsak att det här är ett av relativt få (mainstream)band med mycket elektroniskt komp som överlevde flytten från åttiotal till nittiotal, och hur lite jag än har till övers för Gessle så kan jag inte säga annat än att han var en rätt vass låtskrivare en gång i tiden och hitsen på den här skivan är till stor del riktigt befogade hits, och även rätt många av de låtar som inte blev hits håller riktigt hög musikalisk kvalitet och är snygga byggen helt enkelt.

Vad jag försöker säga är att det här inte är en dålig skiva egentligen, men jag gillar den inte, och Abbapastischerna i Half a Woman, Half a Shadow är inte i första hand snygga utan mest bara enerverande, men, det är bara min syn på det så klart.
Okej okej, jag anstränger mig för att hitta fel att peka på istället för att säga som det är, jag vill inte gilla det här, mestadels på grund av att jag utvecklat en rätt svår allergi mot Gessle, samt då att…. jag inte helt gillar det helt enkelt.
Du får göra det om du vill, det är okej, du får gilla scat med, men jag föredrar om du inte blandar in mig i det, okej?

Lyssna på den här eller låt bli, låt inte mig styra det, men ge mig inte skulden för det heller sen.
Och glöm inte ”När du lyssnar på Gessle på Spotify så sponsrar du en ny Gyllene Tider återförening”

Dagens frukostskiva.

Pineforest Crunch – Make Believe.

Ni vet hur man ibland undrar varför ett One Hit Wonder-band blev just ett sånt?
Vad sa du? Du har aldrig funderat över det? Okej, ja det får stå för dig, men du klarar att torka dig själv när du går på toaletten åtminstone?  Bra bra, jag ville bara vara säker.
Pineforest Crunch brukar, åtminstone i Sverige, ses som just ett One Hit Wonder med sin ”Cup Noodle Song”, och i deras fall är det alldeles definitivt inte för att dom inte gjorde annat bra, däremot har jag en mycket stark känsla av hur och varför det blev så.
Den låten var vad som gjorde att folk fick upp ögonen för dem, absolut, och då rusar dom ut och köper skivan (ja, det här var före den digitala revolutionen som förminskade all musik till enstaka låtar och hela album till något som tillhör oss som var gamla nog att bädda vår egen säng när .mp3 skapades), och lyssnar på den och upptäckerdärmed även andra bra låtar med bandet och pang, One Hit Wonder no more…
Fast så var det ju inte, för den här skivan öppnar med Cup Noodle Song, och det är en så extremt stark trallvänlig liten sak så den direkt dränker ut allt som kommer efter, och inte för att resten är dåligt, å nej, resten är förbannat bra, även om kanske inget annat lyser riktigt lika starkt.
Vad vi får är småunderlig skitsnygg popmusik som lånar lite från Irländsk folkmusik, lite från gnisslig gitarrpop/rock, och lite från jazz kanske?
Det är ganska svårt att sätta finget på det ordentligt, det är däremot inte svårt att älska det.

Glömde jag berätta om arangemangen och produktionen?
Ja… det här är så fånigt jävla snyggt så jag nästan blir tårögd.

Dagens tips:
Lyssna på skivan, men hoppa över första låten och ta den sist istället.
Det här är antagligen den snyggaste pop som gjordes i sverige under hela nittiotalet och jag tror att jag har en liten crush på dem igen efter det här…

Dagens frukostskiva.

Ola Dole – S/T.

Om man föder upp någon på nästan uteslutande svensk punk från i huvudsak nittiotalet, eventuellt med lite lite inslag av annan samtida musik och sen tvingar denne någon att göra en skiva där den framför egna låtar som kombinerar allt det som är bra från det den är uppfödd på, då skulle det inte låta såhär.

Tänk er Coca Carola, men med  en sångare som inte låter som att den tror på eller menar det den sjunger, Sena strebers, men utan ilska eller attityd, tralliga Håkan Hellström lallanden, men utan falsksång eller glädje, snarare framför med ungefär samma entusiasm som jag har inför bokföring.
Ja, jag vet att det finns de som faktiskt tycker bokföring är kul, precis som det finns folk som tävlar om att lyfta tyngst saker fästa i sina könsorgan, det är helt okej, men blanda helst ite in mig, okej?

Ja alltså, skivan verkar vilja vara melodiös och trallig, och det är den väl tekniskt sett,men det hjälper inte för det är… det är helt enkelt inte bra.

Jag förknippar det den här skivan förmedlar med övre medelklassungar som vill spela punkpop och har både bra utrustning och råd med vettig inspelning men saknar två av de viktigaste sakerna oavsett vad för musik man spelar (Nu-metall, Dubstep, och dans”musik” är inte musik och räknas  inte) känsla och attityd, samt att dom saknar en grej som är riktigt bra om man spelar punk, ilska.

Jag vet inte om den här skivan går att få tag på någonstans på något sätt, jag hoppas att den inte gör det, men OM den gör det, så skaffa den inte.

(Den här recensionen innehöll från början några rader till som ytterligare förstärkte min syn på saker, dock så var det inte sakligt nog utan bara onödigt elakt och otrevligt, det kan ha varit något om att vilja hoppa framför tåg av att höra det här, men både SL och SJ har det svårt nog ändå.)

Dagens frukostskiva.

No Fun At All – The Big Knockover.

Jag brukade tycka att den här var jävligt bra.
Numera vet jag inte riktigt varför.
Det här är ganska generisk skatepunk med lagom catchy melodier och inget som direkt sticker ut och irriterar.
Men… inget som får mig att vilja lyssna mer heller,och det trots att det inte låter så daterat som en del annat, det här hade liksomlika gärna kunnat vara inspelat i dagsläget, men… jag hade tyckt att det var lika tråkigt då.
Förlåt, men, jag ser inte grejen med det här längre, det är faktiskt mest bara ett stort ”Jaha?”.

Ja, det var ju synd.

Dagens frukostskiva.

Mimikry – Kryptonit.

Okej, den här har fått gå flera morgnar i rad nu, för det här var långt svårare än planerat, jag har börjat i fel ände när det gäller Mimikry, för… om vi säger såhär, ska man introduceras för Mimikry så är nog inte det här den skiva jag skulle föreslå.
Missförstå mig inte nu, det här är inte en dålig skiva, och den innehåller några av bandets största hits, men, den känns även som om den saknar någonting, till rätt stor del känns det som att den saknar den där riktiga gnistan, som att det är en bra skiva såtillvida att det är nästan övertydligt smarta hooks, refränger som i stort sett viftar med en neonskylt som skriker ut ”HOCKEYREFRÄNG!” eller låtar som med samma neonskylt upplyser om att det är dags att ta fram tändaren och hålla den i luften (den beskrivningen kommer man inte kunna använda många år till, sånt görs inte längre, man använder mobiltelefonen istället…), det är… det känns som om väldigt många låtar är skapade som genomtänkta ”hits” snarare än som bra låtar, jag tror inte att det är vad textraden

”Allt för nöjd men inte stolt”

Åsyftar, men det skulle kunna vara.

Textmässigt så är det flera låtar som, i mitt högst subjektiva tycke, låter som att Hjalle försöker säga att han är missnöjd med sin roll som frontfigur som folk ser upp till, eller åtminstone med den bild som han ger.

”Men jag hatar att ni köper det
Jag fyller era hjärnor med”

Det känns som ett ganska genomgående tema, men det kan vara jag som ser saker som inte finns där, vad vet jag?
Hur som helst, jag skulle avråda från den här som introduktion till bandet, om man inte bara är ute efter givna ”hits”.
Men det är nog en bra skiva egentligen… kommersiellt sett.

Dagens frukostskiva.

Lustans Lakejer – Åkersberga.

Jag säger det på en gång, jag saknar i stort sett helt relation till Lustans Lakejer, jag har hört någon låt då o då i livet så klart, men dom har aldrig betytt något för mig och jag har aldrig satt mig in i dem eller så, jag har ingen vidare koll på deras bakkatalog eller nåt och, ja, det var väl det.

Det här är då deras ”comeback” från -99, jag vet inte om det var ett seriöst projekt eller bara en kul grej att göra comeback.
Men jag vet att det här är svartsynt medelålders synthpop med tydliga rötter i åttiotalet, men med något uppdaterat sound, texter som bjuder på insiktsfull medelålderskris, drömmar om ungdomen, snygga melodier och ett sätt att sjunga som för mina tankar till Rickard Wolf, det är mer berättande än sång, det är inte helt otrevligt, och jag inser mer och mer att jag kanske gillar det här på något vis, och ”Vackra djur gör fula saker tillsammans” är riktigt charmig.
Fan, hela skivan är nog charmig, kanske är det för att jag inte har bra koll på deras tidigare alster, kanske för att jag ser det som en rätt insiktsfull skiva, kanske är det för att jag inte tar den helt på allvar och upplever den som att dom inte heller gör det?
Hur som helst så känns det som en rätt okej tillbakablick till åttiotalets synthpop från slutet av nittiotalets perspektiv.
Det känns även som en skiva som skulle ha varit fruktansvärt dålig om den inte gjorts av någon med samma rötter, får man resonera så? ser jag ut som någon som bryr mig om ifall man får det eller inte?

Jag kommer på mig själv med att vilja lyssna på den här igen, så det ska jag nog göra… någon gång.
Jag tänker däremot inte rekommendera den till någon, för att säga att den är bra är nog egentligen att överdriva, men jag tror mig gilla den ändå.

Dagens frukostskiva.

Roger Karlsson – Veckans Babe.

Superlativvarning!

Andra halvan av nittiotalet var en sån där period när alla som sjöng eller sjungit i någon som helst sorts alternativband plötsligt skulle bevisa att dom minsann kunde stå på egna ben som soloartister, för vissa var det mer motiverat än för andra.
De flesta trodde att ”solo” betydde att man tog en akustisk gitarr och gjorde allt ensam, eller plockade ihop ett minimalt band och gjorde nedstrippad musik, så icke Roger.
Förvisso plockade han (eller om det var hans producent?) ihop ett minimalt band, en gitarrist, en basist, en trummis och en organist… om man håller sig till deras huvudinstrument, men istället för att göra minimalistiska nedstrippat akustiska låtar så gick han den andra vägen och gjorde fullfjädrat fyllig pop som lånar långt mer i sin ljudbild från The Who än från mer samtida musik, framför allt orgeln tillåts ta plats på ett sätt som ytterst få vågat sig på sedan någon gång på sjuttiotalet.
Det som är lite jobbigt med att försöka skriva någonting om den här skivan är att jag ju mer jag plöjer igenom min skivsamling börjar inse att det finns mönster i mina hyllningar, eller snarare gemensamma nämnare, en skrämmande stor del av det svenskproducerade jag hyllat från nittiotalet har samme producent, och i flera fall så har jag inte varit medveten om eller åtminstone inte reflekterat över det förens jag skrivit mina recensioner, den här skivan är inte ett av de fallen, jag vet mycket väl vem som producerat den, hela ljudbilden har ”Johan Johansson” skrivet över sigmed stora lysande bokstäver, och jag kan inte annat än älska det.

Men det är mer än produktion och arrangemang så klart, det är låtar, herrejävlar vilka låtar det är,  och tvärt emot ”alla andra” som gick solo under den här perioden så handlar inte allt här om hjärta, smärta och olycklig kärlek, det är större än så, det handlar om livet, om vänner, om… allt, och hela tiden på ett sätt som aldrig känns vare sig naivt eller tillgjort smart utan bara… rätt, eller enkelt, eller… det är helt enkelt jävligt bra texter, det är jävligt bra låtar, det är, på så många sätt en av de absolut bästa svenska popskivor som gjordes under hela nittiotalet, och ja, jag vet att det gjordes mycket bra svensk pop på nittiotalet, men den här är annorlunda, kanske bland annat för att det inte egentligen är pop utan rock, eller, jag vill nog återigen dra en jämförelse med The Who, om dom gjorde pop så är det här pop, om dom gjorde rock så är det här rock.

Efter den här så dröjde det många år innan Roger väl gjorde en uppföljare, jag förstår det,och hur bra jag än tycker att det han gjort på senare år är (och jävligt bra är det), så är det inte lika bra.

Det finns en sak till att säga om den här skivan, när Roger spelade live så hade han ett större band, jag har nämnt bandet tidigare, för ja, det var till stor del samma jävla band som Johan Johansson hade som kompband under samma period, och delvis samma som Stefan Sundström hade under samma period, och det var ett av de mest kaotiska band jag haft äran att få se, och även ett av de absolut jävla jättebästa, alla andra får ursäkta, men fan, det var något utöver allt annat, och att se och höra dem riva av ”Under solen” är en (okej, flera) av mina allra största musikaliska orgasmer.

Jag kan ju inte avsluta utan att komma med någon kritik, och alla inblandade eller som känner till skivan eller så vet redan vad jag ska komma till nu, inte sant?
Ja, omslaget är nästan lika fult som skivan är bra, det är ett av nittiotalets sämsta svenska skivomslag, så, nu var det sagt igen.

Gick det att få tag på originalutgåvan av skivan så skulle jag köpa ett ex till av den, för min cd har varit med om en olycka, den fungerar, men inte helt smärtfritt.
Det finns en nyutgåva av skivan, med nytt omslag, och en del bonusmaterial, jag tycker bonusmaterialet förstör helheten något, men kan ändå med gott samvete säga: KÖP den.

Jag känner att jag måste lyssna på dåliga skivor några dagar nu för att väga upp för det här.

Sa jag att du ska lyssna på den här? Ja men sluta sitta här och glo, lyssna istället.