Dagens frukostskiva.

Vengaboys – The Platinum Album.

Det finns en story bakom att den här skivan finns i min samling, den inkluderar, liksom en del annat underligt, Jan-Eriks fingrar…
Jag var tvungen att stålsätta mig innan jag slängde in den här så om min stavning eller liknande verkar alternativ eller nyskapande så är det eventuellt för att jag är skitfull, det är inte troligt, men uteslut inte den tanken.

Om jag fattat det rätt så är det här alltså den andra plattan, ni vet, den där som inte innehåller one hit wonder låten och sådär, trots det känner jag åtminstone igen titeln på några spår, men det kan vara för att det inte direkt är nyskapande titlar så klart.
Skivan öppnar starkt, och jag är fullständigt seriös nu, med en rätt trevlig sommartrudelutt, du vet, en sån där låt som luktar strandkafé eller bar, eller mer korrekt är kanske att säga att den luktar Pina Colada, det är småstudsig glad eurodiscopop som går så mycket i dur att man skulle kunna tro att moll är bannlyst i vengaboys värld, dessutom är det glatt och smådansant utan att vara påfrestande mycket ”Nu SKA ni dansa”, utan det är faktiskt rätt okej bakgrundsmusik, jag vill inte slita huvudet av någon av att höra det, jag vill inte bomba Amsterdam (som dom kommer ifrån om jag förstått det rätt) tillbaka till Jura-perioden, jag känner inte ens ett enormt behov att slänga ut stereon genom fönstret.

Skivan fortsätter ungefär likadant fram tills de sista två spåren (eller tre? eller nåt sånt) som är instrumentala saker som enbart låter gjorda för dansgolv, dom passar verkligen inte in med det övriga.
Ett av de tidiga spåren är en pastisch av deras egen ”Boom, boom, boom”, en tydligt medveten sådan, och den känns inte ens pinsam, för det låter inte som ”nu ska vi göra en hit till enligt samma mall” utan mer som ”Vi vet att ni gillade det här, nu gör vi något som INTE kan bli en hit av samma melodi”.
Jag råkade lyssna lite på texterna en bit, och dom tycks handla om att ha sex, dra hem någon för att ha sex, gå ut för att hitta någon att dra hem och ha sex…
Vore det inte för de sista instrumentala spåren så skulle jag inte helt kunnat varna för den här skivan, det är faktiskt, speciellt med tanke på att det räknas som eurodisko, ganska acceptabelt, kanske främst för att det inte är så jävla påträngande, och för att det faktiskt bjuds på rätt snygga melodier.
Sa jag inte det? ja alltså… jo, det ÄR snygga melodier här, inte banbrytande på något vis alls, men snygga och jävligt somriga banala saker som… fan, jag kan inte riktigt hata det här.

I nästa avsnitt:
Henrik kommer på att Bud Light är jävligt god öl, att Reinfeldt är ett missförstått geni och att punk inte är riktig musik.