Dagens middagsskiva.

Eva Dahlgren – Ett fönster mot gatan.

Ni vet den här känslan av att tro sig ha rätt bra koll på en artist bara för att plötsligt inse att man inte ens har koll på vilket decennium dom startade sin karriär? Inte? okej, nej, det kanske inte är något som drabbar de flesta, vad vet jag?
Jag hade fått för mig att det här var en väldigt tidig skiva i Dahlgrens karriär, kanske rent av den första, men som tur är så kollade jag upp det lite och lärde mig snabbt att det var hennes femte…
Det ställer saker i ett lite annorlunda ljus faktiskt.

Jag hade tänkt skriva något om att växlandet mellan låtar på svenska och engelska, är en sån där grej som sällan fungerar bra och ytterst sällan är okej, men som kan få passera ändå eftersom precis i början av karriären har man inte alltid hittat sin form ordentligt, men… på sitt femte album så njae, nej, faktiskt så känns det inte helt okej, det är lite för schizofrent för att bli en bra helhet.
Överhuvudtaget så känns inte skivan som en helhet alls, inte nog med att det känns som om det saknas röd tråd, utan det känns inte alls som att låtarna hör hemma påsamma skiva, ljudbild och allt ändras totalt från låt till låt och jag upplever det lite som om det skulle vara en samlingsskiva med ett gäng olika artister, inspelade i helt olika studios och helt olika mastrade, om alls.

Men, precis som med just en sådan skiva så finns det en del guldkorn som glimmrar riktigt starkt, vissa låtar är förbannat bra och ja, är riktig jävla bra helt enkelt, till och från låter det som hennes senare alster, ”En Plats På Jorden” är exempelvis en sån där låt som jag skulle gissat på att den kommit runt ”En Blekt Blondins Hjärta” snarare än sju år tidigare, men sen finns det annat på skivan som verkligen luktar tidigt åttiotal…

Som sagt, det känns inte som en skiva med låtar som hör ihop, och det är extra intressant med tanke på att (lärde jag mig nyss) ingen av låtarna på skivan släpptes som singel heller, och det trots att flera av dem hade gjort sig enormt mycket bättre på egen hand.

Bra skiva? Nej.
Bra låtar? Delvis förbannat bra.
Intressant att få sin världsbild rubbad? Jupp, att lära sig nytt och upptäcka att man haft fel är alltid intressant.