Dagens frukostskiva.

Abba – Abba gold.

Ingen annan frukostskiva har gett mig lika mycket ångest redan innan jag plockat ner den ur hyllan.
Här har vi något som jag vet kommer plåga mig hela dagen, något som likt en parasit kommer äta sig in i hjärnan, gnaga bort en bit av den och bosätta sig där och i tid och otid, antagligen konstant, spotta ut tjatiga melodier och harmonier i mitt medvetande.

Det här är en samlingsskiva som på många sätt är skyldig till allt dåligt med nittiotalet, ja, även krig, svält och folkmord, helt säkert, på något vis, men framför allt åsyftade jag den elektroniska dansmusik som frodades då och efterhand allt mer inte bara höll sig på klubbar utan flyttade in på arenor över världen.
Hur jag menar?
Jo, jag menar att hela musikstilen Eurodisco har har Abba att tacka för sin uppbyggnad, sin harmonier, sina melodier, sina oktavpitchningar ja, allt.

Okej, vi börjar om.
Under början av nittiotalet så fick plötsligt Abba en stor jävla revival, något som skivbolaget självklart spelade på och såg till att få ut lite reissues, samlingsplattor och annat, det här är en av dem, och jag gillade Abba ett tag, men det tog inte lång stund innan mitt mått var rågat, för Abba gör sig bäst i ganska små doser, och måttlighet var inte ett begrepp som existerade på nittiotalet, så var man än var hörde man Abba.
Sen kom Eurodiscovågen med full kraft, och som jag sa, den har Abba att tacka för allt.
Lyssna exempelvis på ”Take a chance on me”, en instant eurodiscohit, om man bortser från att den kom några decennier för tidigt.
Detsamma gäller ”Lay all your love on me”, ”Mama Mia”, och för all del, större delen av skivan.
Jag höll på att säga att det här inte är musik utan bara (mestadels) tokbanala hooks och catchphrases ihoplimmade med minsta möjliga mängd text.
Men det är fel av mig, det är klart att det är musik, det är dessutom ett jävligt imponerande hantverk.
Jag må få allergiska utslag av oktavpitchade harmonier, oändligt upprepade banala fraser, beats som är lika döda som Snap!s karriär, dubblad sång som ger effekten av en dåligt ställd autotuner, schlagerhöjningar, melodislingor som även de upprepas i oändlighet och äter sönder hjärnan, wailande körer…
Men samtidigt så kan jag inte annat än beundra och imponeras av hantverket bakom det, jag vet inte om dom visste vad dom sysslade med eller om dom bara hade tur, men dom lyckades skapa en jävla massa låtar som är svåra att värja sig mot, kanske lite för många för att ”tur” ska vara rimligt, och själva produktionen… jag kan inte som ljudtekniker annat än beundra det, och möter du någon gång en ljudtekniker som påstår att Abbas produktion var kass så föreslår jag att du ser dig om efter någon annan tekniker istället.

OBS!
Lyssna inte på den här skivan.
Det är dagens stalltips.

Oh, förövrigt så finns det låtar som är undantag, som faktiskt har text och lite mer utvecklade melodier, exempelvis ”Does your mother know” som är en tämligen habil poplåt.
Men på den här skivan så är sådana helt klart i minoritet, och du kommer inte må bra av att lyssna på den  här skivan, så gör inte det.