Dagens frukostskiva (nåja, den poppades när jag påbörjade chilikoket)
Docenterna – Söderns Ros.

Såhär är det, det här är Sveriges bästa popband.
Vad sa du? du påstår att det är Kent? Broder Daniel? Bob Hund? Lars Winnerbäck? Håkan Hellström?
Du har fel.
Håkan och Lars är inte band, men även om dom vore det så har du fel.
De andra tre är (eller var) förvisso band, men fullständigt objektivt så är dom inte lika bra, du får tro att dom är det, eller tycka att det är så, men du har fel.

Varför? det är väl helt uppenbart? för att det är Docenterna som är det.
Och det här är en av deras bästa skivor, även det är fullständigt objektivt och backas dessutom upp lite extra av att både Irma och Idde Schultz är med på skivan vilket i sig är en form av kvalitetsstämpel (även detta är rent objektiva fakta).

Varför detta ohöljda hyllande av Docenterna?
Lätt, dom har gjort pop sen slutet på sjuttiotalet, pop med texter om hjärta, smärta, livsångest, alkohol och allt som hör till popmusik, dom har varit stora, dom har varit små, dom har blivit stora igen om och om igen, och dom fortsätter att göra det dom gör på riktigt.
Hur jag vet det?
Får jag ställa en motfråga? Har du sett Docenterna live någon gång? Du har det? ja, då borde du inte behöva fråga.
Man KAN inte fejka det dom är live, man kan dölja uttråkning bakom sminkningar, tuffa effekter på storbildsskärmar, pyroteknik eller vad som helst, men man kan inte dölja det när man uppträder utan allt sånt, och man kan framför allt inte få en konsert att kännas som om den innehållit allt det där och mycket mer bara genom att bjuda på sin egen energi så som dom gör om man inte menar det man gör och tror på det man gör.

Att det dessutom är ett av de band som trots att det ”bara” är popmusik stenhårt håller fast vid en del ideal och politiska ställningstaganden, även när det riskerar att kosta dem publik och/eller pengar gör dem mer värda i mina ögon, för all musik, även pop, handlar om blodigt allvar och inte bara om yta (ja, det är er jag tittar på nu Kent).

Om det fortfarande råder någon tvekan om HUR bra Docenterna är, och specifikt då den här skivan så bjuder jag på en rad från den:
”Varför ska man tala i en diktafon när man kan gapa i en mikrofon?”

Frågor på det?