Dagens Frukostskiva.
U2 – Under a blood red sky.

Alltså, det finns inte så jävla mycket mer att säga än att det här är en av världens absolut bästa jävla liveplattor.
Spelfel, bitvis rätt sunkigt ljud (alla bitar med akustisk gitarr är smått plågsamma för min fragila ljudteknikersjäl), sångfel, känsla, stämning, bra låtar, udda låtar, annorlunda versioner av låtar, mellansnack i lagom mängd…

Jag vet liksom inte vad man kan klaga på alls? däremot skulle jag antagligen kunna sitta och hylla den i timmar.
Det är en av de skivor som fick mig att vilja gå på konserter, och det är såhär 30 år senare fortfarande en skiva som får mig att vilja göra det.
Om något så kan man kanske gnälla på att den är för kort, men samtidigt så är det en av dess styrkor, den är så lång som den behöver vara för att vara bra, och allt som är med är bra, istället för att det klämts in så mycket som möjligt bara för att det går.

Sen kan man så klart gnälla över att så många av deras bästa låtar inte är med, men det beror liksom på att dom inte var skrivna ännu, och istället bjuds vi på en hel massa hits som de flesta som upptäckt dem senare inte har hört, och det är jävligt synd, för dom är bra, riktigt jävla bra.

Så, ännu en ren jävla hyllning alltså… jag skulle behöva mer skräp i min skivhylla så jag får såga lite mer.