Dagens frukostskiva.
Åka Bil – Åka Bil

(även Z uteblir på grund av hål i CD-hyllan).

Jag tror mig veta vad den uteblivna succén med den här skivan beror på, eller åtminstone delvis.
Av olika skäl så sveptes Åka Bil med i nittiotalets trallpunkvåg och kategoriserades ofta som just trallpunk, låt mig göra det här jävligt klart för er, Åka Bil är inte trallpunk, ingenting med Åka Bil är trallpunk alls, Åka Bil spelar pop, det är hård pop, bitvis rätt kantig (maskinpop kallade någon av de inblandade det en gång i tiden), bitvis mer naken, men fortfarande hård och påträngande, lite som ett Kent med attityd och bättre melodier samt mindre nedslipat och anpassat för alla.
Tvärt emot gårdagens skiva så är det här en sån som man knappast kan lyssna på utan att efteråt gå och tralla på någon av alla extremcatchy textrader som den bjuder på, man skulle kunna se skivan som en studie i pop-hooks, även de svartaste och minst samarbetsvilliga låtarna (det finns några sådana) bjuder på hooks som John Lennon antagligen inte hade skämts över, om han hade kunnat svenska.
Sa jag att det är svärta i en del låtar?
Det sa jag, det är svart, det handlar om döden, det handlar om kärlek, det handlar om ensamhet, och utöver det så är det gitarrer, och fan så snygga gitarrer det är, även när dom avsiktligt har ”fula” hårda ljud så är dom snygga, så jävla snygga.

Jag skulle antagligen kunna skriva en rätt lång hyllning bara till det ljudmässiga hantverket på den här skivan, och det vore befogat, men nu håller jag mig till att konstatera att det här är en av nittiotalets bästa svenska hårdpopskivor och något som borde ha blivit långt större än den blev, det hade den förtjänat.

Hittar du den (eller något annat av Åka Bil) så skaffa det och lyssna.