Dagens pajbakarskiva.

Yo Motherfucker – Backside of Hell.

Har du funderat på hur det skulle låta om Teddybears STHLM runt tiden för ”I can’t believe…” hade gjort några låtar ihop med Clawfinger?
Det hade inte låtit såhär, för det hade varit alldeles för uppenbara stölder från deras egna låtar och det hade aldrig passerat obemärkt.

Men, det här är inte varken Clawfinger eller Teddybears, det här är ett sånt där jättehemligt band som det verkar gå ungefär sjutton på dussinet av uppe i Dalarna där dom har sina rötter, hemligt på det sättet att ”ingen” vet vilka som är med i bandet egentligen men däremot att de flesta i vanliga fall spelar i andra band, det här är även ett band som man lätt kan tro har skippat större delen av allvaret som finns just hos Clawfinger, och gått mer på samma inte helt gravallvarliga linje som Teddybears hade just runt ”I can’t believe…”

Så det är alltså någonstans mellan rapmetall (av den bra sorten, om du tänker Limp Bizkit så tänker du FEL) och experimentell hardcore (om du vid ordet hardcore tänker på elektronisk musik eller dansmusik av något slag så tänker du JÄVLIGT fel), och det är bra.
Det är lite konstigt att säga, men det är ganska avkopplande att lyssna på, på det där sättet att det känns som musik som är gjord för att dom tyckte det var kul och varken mer eller mindre, och ja, det känns som att dom till och från driver med sin genre, eller försöker göra det, men utan att det blir tramsigt utan istället blir bra helt enkelt.
Ja, jag gillar det här.

Borde du lyssna på det? Njae, antagligen inte, känner jag dig rätt (jag vet inte ens vem du är, så det gör jag inte) så kommer du antagligen inte gilla det, undantaget skulle väl vara om du råkar heta Micke eller Karl, men å andra sidan så avråder jag ingen från att lyssna, absolut inte, och om målet är att tvätta bort rester av tråkig musik ur skallen så är det här alldeles lysande.

PS. Pajen blev god.