Dagens frukostskiva (eller gårdagens middagsskiva).
Portishead – Dummy.
För er som inte minns det så bjöd nittiotalet inte bara på grunge som den enda musikgenre som är värd att minnas utan även…
Nu-metal säger du?
Är du helt jävla körd i huvudet?
Jag har ägnat större delen av det här millenniet åt att försöka glömma Nu-metal och rapcore, håll din käft och sätt dig i hörnet.
NEJ, det var inte det jag skulle säga.
Utöver Grunge så gav oss nittiotalet även Triphop, som kan vara bland det viktigaste som hände i musikvärlden näst efter grunge och KLF.
Och ska man sammanfatta vad triphop är så är den här skivan en jävligt bra utgångspunkt.
Jag vet inte om det är lönt att jag ger mig på att analysera vad det är och hur det låter?
Personligen anser jag att det, när det görs rätt, som på den här skivan, är ett underbart lekfullt sätt att blanda genres som normalt sett inte ens gillar att vistas i samma kommun.
Det här är en av de skivor som en gång i tiden fick mig att drastiskt omvärdera min syn på musik, det är även en av de skivor som jag började med att lyssna på efter att jag i början av det här millenniet tog en total paus från allt som hade med musik att göra i två månader, jag menar att jag under den tiden inte lyssnade på någon musik; alls.
När den kom så passade den inte egentligen in i musiklandskapet, det lät gammalt, fast nytt, fast iinte som det andra nya som fanns…
Det är en känsla som fortfarande finns där, det är en skiva som åldrats med värdighet och fortfarande är sådär helt sjukt bra så att jag kan lägga mig ner och bara aktvt lyssna på den och känna mig rätt nöjd med att göra just det.
Det går att lyssna på den på sansad volym, men vill du få ut mesta möjliga av den så rekommenderar jag stark volym, levande ljus, kanske en varm brasa, rött vin eller en mörk och rejält stadig öl och… det räcker nog så.
En liten varning kan utfärdas här.
Jag vet flera som just när den härspelas på stark volym, så man känner basen ordentligt, får obehags eller rent av ångestkänslor av den, eller av basen i den, jag kan förstå det, den kittlar en del väldigt primitiva känslor och instinkter, jag gilllar det, mycket, men jag kan förstå de som inte gör det.
En varning till; just för att den har gott om nyanser i de riktigt låga frekvensregistret (likaväl som i det höga) så bör den här inte lyssnas på i streamat format om det inte är riktigt högkvalitativ digitalisering det handlar om.
Hur som helst så är det här en av nittiotalets bästa och viktigaste skivor, och en av de som utan tvekan håller även idag, det är en skiva alla borde ha.
Det är en skiva jag älskar.