Dagens Frukostskiva.

Johan Johansson – Svea Rike Rivjärn

Så kom den då tillslut,  mer försenad än Duke Nukem Forever och Chinese Democracy, men långt mindre omtalad i världspressen, trots att den, till skillnad mot dem, var värd att vänta på.
Johan Johanssons uppföljare till 1996 års ”…och hans lilla svarta värld”, en av nittiotalets bästa svenska rockplattor.
Ska man vara petig (man ska vara petig!) så kom det en del småsaker däremellan, en del digitala släpp, en akustisk liveplatta som släpptes tillsammans med hans bok, och lite sånt, men det här blev det första ”riktiga” skivsläppet från honom som soloartist på 15 år.

Var har vi då Johansson här? Han har spelat punk, postpunk, pop, visa, rockn’ roll, och säkert en masa annat, man skulle kunna tro att han inte gillar att upprepa sig, men hur kommer han vidare då?
Svaret är givetvis: genom att prova nytt.

Innan skivan är slut har vi bjudits på Bluesrock, Swing/Jazz, Dansbandsmusik och åttiotals Rock’n roll av Status Quo snitt.
Eller åtminstone approximeringar av de stilarna.
Johan visar även igen att han inte är det minsta rädd för att låta låtarna bli så långa som de behöver vara, när han i ’Geist nog att ge upp’ sjunger att han är på elfte versen, så är han det, trots det så är den bara skivans näst längsta låt, med sina 5,54 minuter.
Den låten börjar förövrigt med att han gör en rätt övertygande imitation av Eddie Meduza, med tanke på låtens stuk i övrigt så hoppas jag innerligt att det är avsiktligt.
Längst på skivan är avslutande ’Som en psalm’ som klockar in på dryga 13 minuter, det är ganska imponerande bedrift, framför allt är det imponerande att få ihop så mycket text utan att bli tjatig och upprepa sig.

Det känns som att jag pratar runt allting rätt mycket, inte sant?
Som om jag inte vill prata om ifall skivan är bra eller inte kanske?
Lite som om jag vore rädd att närma mig det?

Så är det inte.
När skivan kom så hade jag lite svårt för den.
Inte för att den var dålig, utan för att den inte lät som jag trodde.
Många av låtarna på den hade han spelat live under lång tid, några i över tio års tid, så när de väl hamnade på skiva, och hade omarbetats, så var det svårt att inte tycka att det kändes fel, men mest av allt, ovant.
Såhär några år senare så kan jag inte direkt klaga, det är en bra skiva, med bra låtar, och mitt största klagomål är att mina förväntningar på den var alldeles för högt ställda på grund av skivan innan, det är faktiskt bara mitt eget fel (eller Johans, för att ”…och hans lilla svarta värld” helt enkelt var en bättre platta än de flesta av oss klarade av att hantera).

Hur som helst, den här skivan levererar några av de bästa texter som skrivits på den här sidan millennieskiftet, en hel trave av dem, och även om jag inte fullt ut älskar valen av stil för studioversionerna av en del av låtarna så älskar jag låtarna, rakt av, varenda en, och de flesta har en förmåga att bita sig fast rejält och kräva att bli nynnade, visslade eller sjungna vid både rätt och fel tillfällen helt plötsligt.

Det här är en fantastiskt skitbra skiva.
Låt det inte dröja lika länge tills nästa, tack.