Dagens frukostskiva (nåja, jag ska precis börja laga en chili).

Nirvana – Bleach.

När Nirvana slog igenom stort med Nevermind så hakade jag så klart på och gillade den, men det jag verkligen föll helt för var när jag fick tag på skivan innan, Bleach, den är inte snygg, den är inte polerad, den är antagligen inte särskilt genomtänkt, men den är skitig, den har attityd och den har groove… det kan ha varit en av de skivor som mer än någon annan fått mig att förstå makten i ett band som bara larmar på i några minuter utan någon egentlig struktur men ändå med ett samspel som gör det hela intressant, halva den här skivan känns byggd runt det konceptet, vissa låtar mer än andra, på Nevermind är det i stort sett bara bonusspåret Nameless Endless (mitt favoritspår förövrigt) som bjuder på samma sak.

Vad mer är, på Bleach hör man precis hur bra musiker dom faktiskt är, det göms inte bakom wall of sound mattor eller snygg produktion, man hör spelfelen, men ännu mer hör man allt som INTE är fel, hur jävla bra dom var redan innan dom skaffade Grohl på trummor, men den som kanske mest av allt briljerar är den som i övrigt fått minst uppmärksamhet för sitt spelande, Novoselic på bas, den här skivan bärs till stor del av basen, det gäller förvisso nevermind med, ändå är han den i bandet som definitivt fått minst cred för sina insatser.

Såhär i retrospekt så… fan i helvete vad bra den fortfarande är, och fan vad den hållit för tidens tand (eller är det för att jag tappat kontakt med tidens gång?).
Nej, den har inte hållit som mainstreamproduktion, men det var den aldrig, jag menar att den har hållit som en punkplatta.