Dagens frukostskiva.
Lars Winnerbäck – Vatten under broarna.
Med tanke på att landets bästa visfestival, www.kompledigt.com börjar på torsdag, och jag planerat att därmed spendera Torsdag till Söndag i det vackra köping så är det kanske vettigt att ladda upp genom att lyssna på sånt som kan passa in där fram tills dess för att hamna i rätt stämning, och det här borde väl kvala in antar jag.
Nåja.
Så här är det, det finns folk som påstår att det här är ett av Winnerbäcks bästa album, och när man hör det så är det viktigt att komma ihåg att det finns de som påstår att SD inte är ett rasistiskt parti, kort sagt, man ska inte tro på allt som folk påstår.
Det här är ett ”naket” album, det är, om jag förstått allt, tänkt att vara väldigt avskalat och utlämnande och liksom, enkelt.
Problemet är att det är avskalat på samma sätt som en skalad banan ingjuten i polykarbonat, det är perfekta släta ytor, det är polerat, blankt, fint, och mer skyddat än vad det var med det vanliga skalet och att skrapa på ytan ger ingenting alls, det är bara ytan du ser eller kommer åt.
Som ljuspunkter får dock sägas att den något omarbetade versionen av Brimful of Asha som är skivans andra spår är rätt behagligt, och Hjärter Dams Sista Sång, som är en av få låtar som inte verkar vilja vara utlämnande, personlig och naken, lyckas med att vara en riktigt jävla bra låt, och känns långt mer personlig än det mesta övriga på skivan, ja, dessutom är det en riktigt jävla bra låt som doftar av det som en gång i tiden fick mig såld på Winnerbäck.
Jag tror att felet helt enkelt är att skivan är för genomtänkt naken, för självmedveten och för, ja, för polerad.
Att sjunga om uppbrott och känslor, om barn som aldrig kom och saknad, men aldrig låta som om man rör en min eller darrar det allra minsta på rösten… det håller liksom inte.
Jag har ett minne av att turnén som följde på skivan hade samma problem, när den ensamme mannen med gitarr som sitter där på scenen hela tiden låter lite för perfekt, och när varenda reverbmatta på sången gör att hela ljudspektrat fylls ut fullständigt och dessutom ackompanjeras av storbildsfilm som synkar perfekt med musiken så känns det inte naket, det känns bara överproducerat, och som ett slöseri på något som skulle kunnat vara så oändligt mycket bättre om han bara vågade vara naken på riktigt.
En sak till, rätt mycket luktar det Hellstrand om låtarna, jag kan inte helt sätta fingret på varför, men det är någonting med flera av dem som får mig att ständigt göra den kopplingen, men där finns mer att lära, Hellstrand vågar låta små imperfektioner vara med på skiva, han vågar låta rösten spricka lite, och där har vi en del av hemligheten med hur man får saker att kännas ärligare.
Nej, jag tycker inte illa om den här skivan, men jag gillar den inte heller, den är tråkig, eller, mest bara intetsägande.
Så, nu byter vi musik.