Dagens frukostskiva.

Ola Dole – S/T.

Om man föder upp någon på nästan uteslutande svensk punk från i huvudsak nittiotalet, eventuellt med lite lite inslag av annan samtida musik och sen tvingar denne någon att göra en skiva där den framför egna låtar som kombinerar allt det som är bra från det den är uppfödd på, då skulle det inte låta såhär.

Tänk er Coca Carola, men med  en sångare som inte låter som att den tror på eller menar det den sjunger, Sena strebers, men utan ilska eller attityd, tralliga Håkan Hellström lallanden, men utan falsksång eller glädje, snarare framför med ungefär samma entusiasm som jag har inför bokföring.
Ja, jag vet att det finns de som faktiskt tycker bokföring är kul, precis som det finns folk som tävlar om att lyfta tyngst saker fästa i sina könsorgan, det är helt okej, men blanda helst ite in mig, okej?

Ja alltså, skivan verkar vilja vara melodiös och trallig, och det är den väl tekniskt sett,men det hjälper inte för det är… det är helt enkelt inte bra.

Jag förknippar det den här skivan förmedlar med övre medelklassungar som vill spela punkpop och har både bra utrustning och råd med vettig inspelning men saknar två av de viktigaste sakerna oavsett vad för musik man spelar (Nu-metall, Dubstep, och dans”musik” är inte musik och räknas  inte) känsla och attityd, samt att dom saknar en grej som är riktigt bra om man spelar punk, ilska.

Jag vet inte om den här skivan går att få tag på någonstans på något sätt, jag hoppas att den inte gör det, men OM den gör det, så skaffa den inte.

(Den här recensionen innehöll från början några rader till som ytterligare förstärkte min syn på saker, dock så var det inte sakligt nog utan bara onödigt elakt och otrevligt, det kan ha varit något om att vilja hoppa framför tåg av att höra det här, men både SL och SJ har det svårt nog ändå.)