”Det här är bloggposten jag aldrig skulle skriva
det här är bloggposten…”
(Fritt parafraserat från Mart Hällgrens allt för ofta underskattade soloskiva Mart – Helt Enkelt, ingen koppling till inlägget i övrigt).

*****

 

Jag brukade jobba som ljudtekniker åt ett band under en period.
Till och från från slutet på nittiotalet fram tills 2016.
Jag slutade med det, och trodde att jag skulle kunna lämna det bakom mig, men eftersom frågan om varför jag slutade dyker upp titt som tätt, och eftersom jag själv börjat inse att det lämnat mig med en del låsningar gällande att syssla med musik, eller med en del skrivande, det är som att jag inte kan skriva annat innan jag väl har fått ur mig det här, så tänkte jag att det är lika bra att få det ur mig och hoppas att det släpper efter det, och för all del, att jag slipper fler frågor om det.

Jo, som sagt så var det ju några år, inte alltid, men till och från, i uppgångar och nedgångar, och det var lite dealen som fanns, eller som jag trodde fanns, att jag fanns där och hjälpte till oavsett om det var stödspelningar som inte gav några pengar alls, eller om det var inför ett fullsatt globen (nåja, riktigt den nivån var det väl kanske inte), och fanns det inga pengar att tala om så fick jag resan betald, och trillade det in mer pengar så fick jag vara med och dela lite på dem.
Det var aldrig något att tjafsa om, och det handlade ju aldrig om några större summor oavsett.
Så under 2015 kom bandet igång ganska ordentligt igen efter en längre tids slöperiod, de fick ur sig en skiva som var riktigt bra, de bokade spelningar i större mängd, det blev till en hel turné av det med spelningar i stort sett varannan helg, i flera fall på rätt stora ställen, och oftast i stort sett utsålt, samt med ett rätt bra tryck på merchbordet.

Det var skitkul att se det gå så bra för dem igen, att känna att det liksom hade vänt och att det inte var en förlustaffär för dem att spela, och jag tänker inte påstå annat än att jag utgick från att även jag skulle kunna få lite mer än bara reseersättning, för som alla som varit på turné vet så innebär det en del fler omkostnader än bara resan, det är mat, kaffe, vatten eller läsk att dricka under resan, och annat som faktiskt är nödvändigt, utöver då utebliven inkomst för att man spenderar fredagen (eller ibland andra vardagar) resandes istället för jobbandes, så oavsett hur roligt det var, så kostade det även en del för mig.

Döm om min förvåning när jag efter några månader tog upp det, eftersom det började kännas som att det kanske var dags att få någonting, och fick veta att för dem, bandet, så var ju det där faktiskt deras jobb, men för mig som tekniker, så var det ju bara en kul grej, och dom behövde ju faktiskt inte mig, utan det var mest kul och ganska praktiskt att ha mig med, så nej, jag skulle inte få några mer pengar än just reseersättning.

Jag åkte inte med på de kvarvarande spelningarna under turnén.
Det vore en lögn att påstå annat än att jag var jävligt besviken, inte över pengarna i sig, dom var inte särskilt viktiga för mig då, utan över hela principen och det svar jag fick.

Det hade kunnat sluta där.

Några månader senare, i slutet av sommaren, blev jag uppringd av sångaren, och tillfrågad om jag ville vara ljudtekniker på en akustisk spelning de skulle göra i Stockholm, absolut nollbudget och inga pengar.
Jag blev överraskad, men även lite lättad, för jag tänkte att det var ett sätt att på typ försonas eller så, inte lika bra som en ursäkt, men lite samma betydelse ändå.

Det blev en trevlig spelning, jag tror att alla var nöjda, det var åtminstone min uppfattning, och när vi skildes åt sa jag något i stil med ”Vi lär ju ses vid julspelningen, jag dyker upp i god tid om ni behöver mig”, och åsyftade då deras traditionella spelning i Stockholm runt jul, en spelning som jag varit tekniker åt dem på så många gånger att jag nästan känner mig gammal.

Sagt och gjort, jag dyker upp vid den i god tid, går in och hejar på bandet och möts av en extremt stel stämning, och ingen verkar riktigt veta vad de ska säga, det är så obekvämt så luften liksom skaver.
Till slut dyker sångaren upp och berättar att nej, dom har en annan tekniker som ska köra dem.
”Å fan” tänker jag, dom har hittat en ny tekniker att ha med sig? Kanon, det är bra för dem.

Ett tag senare dyker ställets hustekniker upp, hejar på mig och säger något om att han inte stressade för han räknade helt med att jag skulle köra bandet i alla fall, varvid jag svarar att nej, inte jag, dom har tydligen någon annan.

En stund senare kommer han ut och berättar att det tydligen är han som ska vara tekniker åt dem, vilket han inte visste innan.
Så, dom hade inte en annan tekniker, dom ville bara inte ha mig, men det gick inte att säga rakt ut till mig.
Jag vet alltså fortfarande inte varför, jag kan spekulera, men…. okej, jag kan inte låta bli att spekulera, för det är så min hjärna funkar, men det är irrelevant.

Det slutar med att husteknikern frågar mig om hur man kopplar lite saker för att få det rätt för dem och och lite tips om sång och liknande, och sen får ordning på det hela.
Jag för min del bestämmer mig för att jag inte behöver se dem live där och då, så jag åker istället hem och gör annat.

Jag kanske inte behöver se dem fler gånger alls, jag kan mycket väl ha svenskt rekord i att ha sett dem flest gånger live, och kanske är det bättre att minnas dem för vad de var och betydde för mig en gång i tiden än att se dem nu och kämpa emot den där bittra smaken i munnen.

Allt kanske blir bättre, för mig, när jag väl fått det ur mig nu.
Eventuellt borde jag inte posta det här någonstans där någon annan kan läsa det.
Antagligen är det så.
Jag har aldrig varit bra på att låta bli att uttrycka vad jag tycker om saker, en del påstår att det är en av mina starka sidor, andra har annan syn på det.

Ja jag är en sån där jobbig jävel.