Dagens frukostskiva.

MIlla’s Mirakel – Hög Puls!

Kommer ni ihåg Milla’s Mirakel? är ni i min ålder så lär ni minnas namnet åtminstone, sen kommer problemet, att minnas hur dom låter.
Jag försökte verkligen komma ihåg hur dom lät innan jag stoppade i skivan, det var kört.
Efter att ha lyssnat så vet jag varför.

Skulle jag höra det här på radion, vilken av låtarna som helst, inklusive hitsen, så skulle jag vara nästan säker på att det var Marie Fredriksson, någon av hennes sologrejer från åttiotalet.
Det är så det låter.
På gott.
Och ont.

Det är musik vars största styrka är nostalgi, för i övrigt är det mest bara… generiskt åttiotal, inklusive synthmattor som ibland gör ont i sin pinsamhet och en eller annan textrad som får mig att vilja trycka skämskudden över ansiktet.

Är det något jag rekommenderar?
Vad tror du? låter det så?
Det är inget man mår dåligt av att lyssna på, om man inte lyssnar för mycket, men, det ger inget heller.