Dagens frukostskiva.

Lars Winnerbäck – Dans med svåra steg.

Ni vet hur en del människor, speciellt sjuttiotalister eller tidiga åttiotalister brukar hävda att Winnerbäck var som bäst innan han slog igenom stort, att det var hans första skivor som var bäst och sådär?
Dom påstår ofta att den här skivan är det absolut bästa han har gjort…

Dom har fel.
Det är väl självklart att dom får tycka precis vad dom vill, vi lever trots allt i ett fritt land där folks tankar och åsikter inte kontrolleras av PK-polisen för att se om dom överensstämmer med för tillfället rådande norm*, men det ändrar inte på den fullständigt objektiva iaktagelsen att dom har fel.

Varför säger jag såhär nudå?
Varför detta hat mot Winnerbäck?
Vad har han gjort mig?

Jag hatar honom inte, och han har inte gjort mig så mycket (annat än besviken ibland), och jag gillar den här skivan, jagsäger bara att den inte är så bra som många tycks tro.
Visst finns det några låtar som är bra, visst är produktionen okej, visst hör man att det finns något där, men såhär i backspegeln så… det är inte så svårt att förstå varför det här inte blev det stora genombrottet för honom.
Det spretar åt alla möjliga håll, det är en del körer som faktiskt låter rätt sunkigt och melodierna låter till och från rätt oinspirerade och flera av texterna är… man märker att han inte nått sin peak av textförfattande.

Nej, det är absolut inte en dålig skiva, men den ger inte riktigt någon försmak av hur bra det faktiskt skulle komma att bli (eller hur ännu tråkigare det skulle bli senare).

Borde du lyssna på den här?
Ja, kanske, men gör det utan det där rosaskimmrande filtret och inse att du har fel när du påstår att den här är det bästa han gjort.

* Det vet väl varenda människa att det är bögjudenegerfeminazikommunistödlorna som sköter kontrollen.