Cornelis Vreeswijk – Cornelis sjunger Taube.

Jag har något att erkänna….
Jag har inte mycket till övers för Taube, det är dock något jag beskyller musiklektionerna i mellanstadiet för, där man tvingades sjunga oxdragarsång, Roosa på Bal och en del annat allt annat än upphetsande.
Mycket av det hade säkert kunnat vara upphetsande om det inte gjorts så osannolikt plat och trist, istället för att så ett frö av nyfikenhet på vad många påstår är en av Sveriges största låtskrivare så skapade det motsatsen.
Jag har dock senare insett att Taube tycks ha gjort en del rätt bra (Evert alltså, hans son har jag inte hittat myket intressant av), men jag erkänner att jag inte är särskilt insatt, och inte riktigt lyckats hitta något bra sätt att bli det heller, jag vet inte om det är värt det.
SÅ, nu vet ni vad vi har att utgå ifrån.

Nej visst ja, jag ska kanske erkänna en sak till…
Jag har aldrig varit något större fan av Vreesvijk…

Vad sa du?
Svor jag i kyrkan?
Du kan inte vara min vän längre?
Jag saknar smak?
Jag förstår inte mitt eget bästa?

Jo alltså, jag kanske ska förtydliga?
Nej, så här, de flesta låtar jag hört av och med honom har inte gett mig något, ja, vissa är väl bra, vissa är roliga en gång eller två, vissa har riktigt trevlig melodi (det har visat sig att alla jag tyckt det om har varit ganska rakt av stölder), men totalt sett så är det musik som inte ger mig något.
Nej, jag tycker inteatt det är dåligt, det kanske är ännu värre att säga det här men, det är musik som mestadels inte berör mig alls, och jag har verkligen försökt, även om det var väldigt längesedan nu, det var sånt man ”skulle” gilla om man gillade lite smartare punk eller så, men det funkade inte.
Tyvärr.
Däremot, eventuellt kan man anse det här viktigt, så gillar jag personen Vreesvijk, jag gillar den attityd han verkade ha, och sättet han gjorde saker på, sitt eget sätt.

Så, det här är en skiva där någon jag inte byr mig särskilt mycket om musikaliskt tolkar någon annan jag inte har mycket till övers för…

Jag kan inte säga att det ger mig mycket.
Det är inte dåligt, bitvis är det väl rätt trallvänligt och de låtar jag känner igen från skolans musiklektioner (där vi tvingades sjunga dem i kör) är långt bättre såhär än dom var då, men det ger mig fortfarande ingenting.
Jag kan se hur många av texterna är mästerligt formulerade och så, men trots det så berör dom mig mestadels knappt alls, och jag upplever Vreesvijks tolkningar som mer pliktskyldiga än inspirerade.
Jag ahr planerat att läsa på om den här skivan när jag skrivit klart det här, och jag räknar i det närmaste med att hitta något om att det var skivbolaget som krävde/tvingade honom att göra skivan, jag vill att det ska vara så, det skulle nämligen inge visst hopp i mig om att ändå någon dag inse Vreesvijks storhet, om det här däremot är något som han själv valde att göra och ville göra, då minskar det alla chanser att jag någonsin ska hitta storheten.

Det här är inte dåligt, det är bara… det ger mig inget, alls.
… tyvärr.