Dagens frukostskiva.

Frank Evert Lipar – Disharmoni.

Namnet till trots så förekommer en eller annan harmoni på skivan, några av dem är riktigt snygga.

Så, det här är ett av banden ur vad jag brukar se som ”Tredje generationen” med trallpunk, en generation huvudsakligen bestående av åttiotalister som upptäckte punk genom Dia Psalma, jag generaliserar hårt nu så klart.
Hur som helst, det här är ett band som definitivt tror på en metalbas för sin melodiösa punk, kombinerat med snygg stämsång, men här uppstår genast ett problem, deras stämmor är inte vidare snygga, jag vågar gå så långt som till att påstå att det är rätt mycket målbrott som jävlas med dem och gör resultatet… varierande.
Och sen var det det där med texterna…

Vi låter det vara med att jag inte är något jättefan av texterna.
Men, det som finns, som man lätt märker, och som jag gillade redan första gången jag stötte på dem, det finns melodier och idéer som har någonting, man känner att det här har potential att faktiskt bli någonting riktigt intressant om det bara får lite tid på sig att utvecklas och mogna lite, och såhär när man ser tillbaka och har vetskap om att delar av bandet senare bildade Varnagel så är det lätt att konstatera att min efterklokhet angående dem och deras potential inte är missriktad.
Den här skivan får dock ses som kuriosa snarare än någonting annat.