Gårdagens frukostskiva.

Toto – Through the Looking Glass.

Som en del av er vet så är jag ljudtekniker och därmed är det (som antagligen inte alla vet) per automatik mitt jobb att försvara Toto och framhäva deras kvalitér, detsamma gäller Donald Fagen, och efter att ha satt mig ner med den här skivan så måste jag erkänna att det innebär en viss utmaning.

För er som inte är insatta alls så, Toto är alltså ett band bestående av ett gäng jävligt duktiga musiker, så duktiga att flera av dem ständigt är med på tributeplattor för andra band, nästan helt oavsett vad det handlar om för musik, dessutom är deras produktion alltid så ren och snygg att man exempelvis kan trimma in sin ljudanläggning till det med väldigt gott resultat.

I omslaget till skivan finns det med en fin text om hur skönt det är att äntligen vara fria från majorbolag och att kunna göra precis vad dom vill, och jag undrar verkligen hur diskussionen där gick.
”Fan grabbar, vi är helt fria, vi kan göra precis vad som helst, vi behöver inte försöka få någon majorboss att tro på att det kan sälja eller nåt, vi kan liksom verkligen flippa ur och visa hur sjukt bra musiker vi är genom att bara lattja loss totalt, vad säger ni, ska vi släppa en coverplatta, där vi bara spelar allt så likt originalen vi kan, utan att tillföra något alls? och för att verkligen visa hur vi vågar sticka ut så tar vi med en låt av Donald Fagen?”

Ja, det här är en av världens mest onödiga skivor.
Det är alltså en ren coverplatta, inkluderandes bland annat Bob Marleys – Could You Be Loved och The Beatles – While My Guitar Gently Weeps, samt klassikern House of the Rising Sun, och som de flesta borde känna till så är det låtar av det slag som inte direkt går att förbättra, de första två är i sina originalversioner helt kompletta, och den tredje går knappast att förbättra efter att The Animals gav sig på den.
Det man kan göra är i så fall att göra egna versioner, att på något sätt tillföra någonting till låtarna, det kan vara att den framförs av ett allstarband, eller att man släpper lös en showmangitarrist på den eller så, eller båda på en gång, som här, eller då bara göra en egen version av låten, något som tillför någonting.

Men så är det inte, det här är helt enkelt bara en skiva med covers framförda så likt originalen som möjligt, vilket innebär att det låter rätt, men mestadels saknar själ, det är som ett riktigt tråkigt coverband, ett sånt där som i bästa fall skulle få en afterskipublik att bli nöjd.

Det jag frågar mig är: För vem är det här? Vad är poängen? Varför?
Borde du lyssna på den här? Nej, det borde du inte, det är slöseri med din tid.