Dagens frukostskiva.

Skumdum – Det vi kan bäst.

Återigen ett sånt där band som jag inte var överdrivet förtjust i när dom först dök upp på min radar någon gång under nittiotalet, jag vet inte egentligen varför, det tilltalade mig bara inte, men efterhand började jag allt mer uppskatta dem och tycka att det var riktigt trevligt.
Såhär i retrospekt så inser jag att jämfört med många samtida band i samma eller liknande genre, någon sorts trallpunk skulle väl de flesta säga, jag vill hellre påstå att det här rakt av är skatepunk av tyngre amerikaskt snitt, på Svenska, det blir uppenbart om man lyssnar på deras engelska versioner av  samma låtar, hur som helst, jämfört med mycket annan samtida liknande musik så är det här, håll i er nu… ganska jävla vuxet (det gäller dock inte deras tidigare släpp).

Så, jag sa det, jag kallade Skumdums musik för vuxen.
Dels är det texterna som även om dom temamässigt inte skiljer sig enormt från annan yngre trallpunk eller så från runt millennieskiftet så är det så mycket mer text, det är väl utvecklade texter med en jävla massa ord utan att för den skull upprepa sig särskilt, det är inte antydningar om saker utan fullt utvecklade berättelser, och inte helt dåliga sådana heller, dessutom med ett ibland väldigt konstruktivt språkbruk, och då menar jag inte att det är nödböjningar av ord eller så, nejdå, jag menar att det faktiskt är snygga vändningar bara.
Och det lyckas behandla politik utan att det blir torrt, tråkigt, eller bara luktar tillrättalagt.

Sen är det musiken, som sagt, det är skatepunk, och inte av den enklaste och mest banala sorten, det är snygga arrangemang, det är variation i låtarna, det händer saker nästan hela tiden, det är kort sagt jävligt kompetent och bra och kanske viktigast av allt, sången är inte så jävla bajsnödig som nästan allt annat samtida likande

Teman ja, det är som vanligt, hjärta, smärta, vänskap, sviken vänskap, alkohol, politik, måndagshat, politikerförakt, självinsikt/självförakt… jag tror att jag fick med allt där, kanske att det ska in lite mer alkohol, det är trots allt Skumdum…

Jag säger det igen, den här skivan låter jävligt vuxen, i bjärt kontrast till hur jag minns sångaren från den tiden…
Det kan vara så att det här är en av de bästa svenska punkplattorna på den här sidan millennieskiftet.

Ja visst ja, ni vet hur jag ibland har åsikter om covers… den här skivan innehåller då Cecilia Vennerstens ”Det vackraste”, i punktappning, och det borde kännas tramsigt, eller bara onödigt, men… den håller rätt bra och lättar upp lite lagom utan att ta över allt, och trots att den har en melodi som sätter sig rätt bra så är skivan så fylld med sådana att den inte tar över allt och är det man minns efteråt, det kan så klart bero på att det efter den finns inte mindreän tre spår till med melodier som rensar bort allt man hört tidigare.
Ett av dem, ”Ställ dig upp” lyckas dessutom innehålla falsettkörer som enbart är snygga, inte ett dugg fåniga, hur i helvete lyckas man med det?

Så ja, det är en skiva jag rekommenderar, jag rekommenderar den varmt, mycket varmt.
Och jag säger det igen… Det är en vuxen skiva… med Skumdum.

Jag kan inte riktigt smälta det.