Dagens Frukostskiva.

Marie Fredriksson – Den Sjunde Vågen.

[ring]
– Mmm… Henrik.

Ja Hej, det här är åttiotalet.

– Eh, jaha?

Ja, vi skulle vilja ha tillbaka vår Marie Fredriksson innan du lyssnar på henne, du kommer säkert vara elak mot både henne och oss.

– Det vet jag inget om ännu, men om det är så så kommer jag säkert ha goda skäl, ni får henne inte, hejdå.
[klick]

Kommer du ihåg åttiotalets musik på ett positivt sätt?
Låt mig då påminna dig om hur trummaskiner lät på den tiden och hur gärna dom användes även när det fanns en riktig trummis på plats, låt mig även påminna om hur synthmattor ofta lät när dom skapades av folk som inte kunde skapa synthmattor, eller för all del, hur delay och reverb användes på de mest underliga och framför allt förbannat fula sätt.
Låt mig även påminna om hur den svenska popscenen lät…
Hur undrar du?
Skaffa den här skivan och lyssna, en stor del av vad som var fel med svensk musik på åttiotalet illustreras med all tydlighet här, och även den del av vad som var fel med musik rent allmänt.

Den Bästa Dagen I Mitt Liv kan jag höra hur den diskuterats fram när arret gjorts.
”Jo alltså, jag vill ha svulstigt Pink Floyd aktigt, ni vet, synthmattor och så en snygg gitarr som glider omkring ovanpå det och bara är snygg, och sen lite körer, mäktiga körer, lite sådär liksom Band Aid aktigt, som gjort för att en hel arena ska yla med, fixa det”
Eller ja, diskuterats vet jag inte, det där var nog helt enkelt arbetsbeskrivningen.

Förlåt, jag är…
Jag skulle säga något snällt, men synthsolot i låten efter, ”Tro på mig” kom emellan och jag vet inte riktigt om jag vill säga någonting snällt nu.

Jag försöker på nytt, trots introt på låten efter.

Ja alltså, det är en del låtar på skivan som är riktigt bra låtar, eller, skulle varit om det inte vore för arren, eller för att vara rak, dom skulle varit bra om inte åttiotalet varit i vägen för det.
Det är för mycket som är hårt, fult, osvängigt, ”det här är hippt just nu, det måste vi klämma in”, plastigt, endimensionellt.
Har ni tänkt på att ”plastiga” ljud från åttiotalet lätt för tankarna till gammal torr, söndervittrad och skitig plast, medans ”plastiga” ljud från nittiotalet mer är obehagligt färgglada och mer påtagligt enerverande?
Inte? nej, okej, men det har jag tänkt på.

Jag har även tänkt på att jag tror att jag hittills har hatat varenda gitarrljud på den här skivan, speciellt de som varit i solon eller leadslingor, detsmma gäller alla synthljud i samma kategorier.
Okej, rättelse, alla fram tills det riktiga solot i ”Den Sjunde Vågen”, och om någon påstår att solobiten i den inte är kraftigt influerad av Pink Floyd så har den fel.
Hade det inte varit för tidigare gitarr i samma låt så skulle jag säga att det är en riktigt jävla bra låt.
Eller okej…  vi låter det passsera, det ÄR en riktigt bra låt, och en av få på skivan som inte plågas allt för mycket av sin samtid, undrar just varför det är typ den enda från skivan som man kan höra på radio ibland även i modern tid?

Den här skivan är mer ett tidsdokument än en bra skiva.
Som sagt, det är en del bra låtar, men det försvinner rätt mycket i de allt annat än bra arrangemangen och produktionen.
Jag rekommenderar alla som jobbar med musikproduktion att lyssna på den, som avskräckande exempel.
Ni andra… lyssna på ”Den Sjunde Vågen” på Spotify eller nåt, Bonusspåret ”Helig Man” på CD-utgåvan jag har kan passera den med.
I övrigt…. hon har gjort så jävla mycket bättre, lyssna på det istället.