Dagens frukostskiva.

Backyard Babies – Stockholm Syndrome.

För några veckor sen sågade jag Hardcore Superstar, jag tror att det här är skivan dom ville göra.
När den här kom, hela svängen när Backyard Babies var som störst, så var jag rätt ointresserad, jag såg dem några gånger, var tekniker åt dem någon gång och lite sånt, och tyckte att dom var ett bra band, men det berörde mig inte, jag ansträngde miginte för att få se dem, jag skaffade inte skivor, jag brydde mig helt enkelt inte, men, jag konstaterade rätt tidigt att dom, trots hela hypemaskinen runt dem, så var dom ett bra band, och dom gjorde det dom gjorde utan att det kändes särskilt konstlat eller tillgjort, och dom försökte aldrig framstå som jävligt tuffa och hårda, dom lät media skapa den bilden helt på egen hand.
Jag tycker att det märks lite på skivorna med, för är man ärlig så är det här inte så hård och skramlig musik, det är ganska rak och enkel bluesbaserad rock’n roll med lite lagom mycket poprefränger här o var, ja, det är lite skitigt, men inte tillgjort skitigt utan bara ”såhär låter vi” skitigt.
Ja, det är lite bajsnödig sång ibland, men som gammal trallpunkare så har jag knappast rätt att gnälla allt för mycket på det.

Men det som jagtror framför allt lyfter den här skivan, är luft.
Dom fyller inte varenda sekund i varenda låt med ljud, det finns en massa uttrymme mellan ljuden, det finns dynamik, det finns… känsla kanske?
Och då inte bara känslan av pumpande hormoner och adrenalin utan känsla för musiken, för låtarna.

Så, efter den där hyllningen så… efter varje gång jag lyssnat på den här skivannslår det mig att den enda låt jag kommer ihåg efteråt är Minus Celsius, allt annat flyter mest bara ihop, eller sticker inte ut tillräckligt för att fastna alls hos mig, jag tycker inte att det saknas hooks eller så i de andra låtarna, men trots det så… tomt.
Å andra sidan är Minus Celsius en så trevlig låt att jag kan leva med det, den är sådär precis rätt, den fastnar och äter sig fast, men utan att det är jobbigt, utan att man känner att den äter upp ens hjärna eller tränger bort annat, den görr det helt enkelt på det där sättet att man känner att det är en bra låt, som INTE blir irriterande av att den snurrar i ens skalle.

Kanske fastnar hela skivan om man låser in sig med den och lyssnar varv efter varv på den i några dygn, kanske är det vad titeln syftar på?
Jag kanske inte tänker ta reda på det.
Däremot kommer jag antagligen även i fortsättningen plocka fram den då o då och låta den gå ett varv, för det här är trevlig musik.
Det finns säkert en eller annan som vill ge mig stryk för att jag kallar den trevlig, men vadfan, det är den ju, det är musik man inte behöver skämmas för inför någon, men som ändå har attityd och personlighet.