Dagens frukostskiva.

Ace of Base – Happy Nation U.S. Version.

Rätt snabbt insåg jag att det faktiskt finns ljuspunkter med den här skivan och med bandet i sig.
Dels är det min frus skiva och inte min, det spelar ingen roll att vi har gemensam vårdnad om allt annat, det här är en skiva som INTE är min, helt oavsett allt annat.
Dels tar den (förhoppningsvis) slut någon gång,det ser jag fram emot väldigt mycket.
Dels har jag inte hört någonting alls om Ace of Base på rätt många år nu, det är ett sundhetstecken för hela nationen.

Dom lär ha blivit nobbade av en jävla massa skivbolag innan någon väl nappade och ville ge ut deras musik, jag förstår det, jag menar, verkligen, det här är ju skit.
Missförstå mig inte nu, jag kan acceptera och respektera en (hel)del mainstreamdynga för dess hantverk, sånt där som ”smarta” grepp, snygg produktion, bra arrangemang och ibland helt enkelt att det är bra låtar, men i en förpackning som jag inte gillar.
Det här lyckas inte med något av det och jag undrar vad det var för massiv snedtripspsykos som fick folk över hela världen att köpa den här skiten.
Mes av allt undrar jag varför Svenskar gjorde det, för resten av världen kan alltid skylla på att dom gjorde det för att det var någonting totalt galet unikt, inte bra, utan annorlunda i sin uselhet, ni vet, lite på samma sätt som en massa svenskar sprang ut och köpte skivor med mongolisk (eller om det var tibetansk eller nåt annat) strupsång runt millennieskiftet, inte fan var det för att någon gillade att lyssna på det, å nej, det handlade bara om att få något annorlunda, bara för att ha det, eller för att skratta åt.
Så vill jag tro att resten av världen gjorde med Ace of Base, alternativen är alldeles för hemska att tänka på.

Om man ska säga någonting snällt om produktionen så kan det väl vara att dom, till skillnad mot ”alla andra”, inte har sönderkomprimerat sången.
Om man ska säga något elakt så… det hade behövts.

Vilken jävla dynga.