Detta är del två i en serie om (minst) tre om samma spelning, är du bara intresserad av någon sorts recensionsliknande text så är det antagligen den här du vill läsa.

Varing!
Inkommande närmast okritisk hyllningstext!

Dagen och kvällen kom och jag hade aningen fullt upp med at se till att allt fungerade ljudmässigt under kvällen, vilket jag vågar påstå att det gjorde, visst, det finns saker att klaga på, det gör det alltid, ofta av det slag som inte går att göra något åt, men det är en annan berättelse.
Alla övriga band gör det dom ska, och gör det förbannat bra, och sen slutligen kliver Charta 77 upp på scenen.
Jag vet redan att det kommer bli en Charta 77 Allstar spelning, jag är förberedd på att Johan ska spela kongas och percussion, att Gustaf ska spela Fiol på en låt och gitarr på några andra, att Korken och Leffe ska sjunga/köra osv. samt att Micke tyvärr inte kommer dyka upp.
Jag vet rent av en ungefärlig setlist.

Vad jag inte vet är hur förbannat jävla bra dom lyckas få ihop det.
Jag borde självklart inte vara förvånad, jag vet hur jävla bra det låter när Per är uppbackad av Leffe på sång, jag vet det eftersom jag sett det förr, det var i den formen jag började älska Charta, och jag sörjde under lång tid att han slutade i bandet, Teijo var definitivt ett lyft på trumsidan (även om jag i början absolut inte var förtjust i hans tramsande med vispar och vaderade klubbor och allt, något som jag senare helt bytt åsikt om), men sång och harmonimässigt så förlorade Charta någonting viktigt med Leffe, och det sörjer jag lite fortfarande ibland.

Att Johan är en grym slagverkare har det aldrig rått någon tvekan om, exakt HUR bra han är i kombination med Teijo hade jag däremot inte en aning om, det är nog så att jag vill påstå att dom själva inte heller visste det innan och eventuellt inte vet vidden av det ännu, jag planerar att se till att ändra på det, mer om även det en annan gång kanske.
Så medans Johan ägnade sig åt diverse percussions så ägnade sig Teijo åt att försöka slå ihjäl sitt trumset, jag vet inte varför, men han såg mycket lycklig ut över det, och bra lät det.

Att Gustaf är en jävel på instrument, av de flesta slag, är inte heller någo nyhet, och att han gör jävligt bra ifrån sig när han är riktigt laddad är ingen nyhet, fiolandet var såklart snyggt och bra, attt hans gästande på gitarr på några låtar råkade bli till i stort sett hela setet (orepat) var lite mer otippat, men jävligt trevligt, för där kommer en till av alla påminnelser ur bandets historia, Johnny spelar ofta jävligt mycket bättre när det finns en gitarr till som fyller ut lite, och på ett gig som det här så… ja jävlar vad en extra gitarr gjorde nytta, men inte nog med det, Gustaf visade även att han faktiskt kan sjunga, något som jag har ett minne av att han inte alltid var så vass på förr i tiden.

Självklart gav den extra gitarren och allt extra trummande även lite extra utrymme åt Mattias att leka med basen, och jävlar vad han matade på till och från och misshandlade det stackars ljudet med både dist och wah-wah, även om jag är som mest förtjust i hans sätt att spela när det är hårt och rakt, när låtar som The Beauty Is In The Beholders Eyes kommer igång exempelvis så… herrejävlar sånt driv, sånt… så förbannat bra bara.
Och så Korken, det är svårt att klämma in så mycket om honom, han höll sig mest långt ut på kanten av scenen och stod dä och körade, visst hjälpte det till att lyfta allt ytterligare lite, men det är lätt att glömma bort honom i skuggan av de andra
.
Slutligen Per då, som såg ut lite som ett barn på julafton och mest verkade ha en helt sanslöst trevlig spelning där det nästan var så att han inte behövde sjunga själv om han inte ville (det ville han som tur var uppenbarligen).

Så vi bjuds på något som inleds med bara vanliga bandet och ett jävla ös och glädje, för så här ser ett band ut som är jävligt nöjda med kvällen så långt och jävligt taggade på att spela, och rätt snabbt fylls lineupen på med de övriga som är minst lika taggade.
Jag skulle kunna gå igenom allt låt för låt men de tär oväsentligt, det är fullt ös och larvigt bra rakt igenom, det är en hitkavalkad som heter duga och känns rakt av jävligt bra, ingenting känns som att det är med bara för att det måste utan allt känns som saker dom verkligen vill spela, förvisso tror jag att dom hade kunnat ställa sig och beta av ”Jag vill vara din margareta” och det hade fortfarande låtit som om dom ville spela och ge den allt, nu gjorde dom som tur är inte det utan höll sig nästan uteslutande till eget material och det märktes rätt tydligt att vissa låtar är lite mer favoriter att spela för dem alla än vad andra är, kanske främst Grisfesten, The Beauty is…, Räls av Stål och kanske lite otippat, Ensam Kvar, som alla  lyser ytterligare lite starkare än allt annat och bjuder på sånt sanslöst driv så publiken nästan exploderar, detsamma gäller självklart även under Lilla Björn och Lilla Tiger, men när det gäller den så händer det alltid, oavsett hur ladddat bandet är.

Kort sagt så lätdet lite som, och framför allt kändes det som när ett gäng kompisar som känt varandra jävligt länge ställer sig i en replokal och spelar musik som dom kan allihop, och alla gör lite som dom känner för och allt bara funkar.

Kan jag säga något negativt om det hela? ja, ja det är väl klart att jag kan, men jag tänker inte göra det för det är oviktiga detaljer.
Om varje spelning med Charta 77 vore såhär så skulle jag antagligen lessna, kanske… men en liten turné med den sättningen? ja tack, hell yeah.
Visst, det skulle krävas lite större scener än de minsta klubbscenerna, redan Debaser Medis som tar (om jag fått det rätt) 1000 publik var gränsfall att det fungerade ljudmässigt, speciellt i början när direktljudet från cymbaler på scenen var som brutalast, men å andra sidan, det är lätt att efter den här kvällen tro att det kanske är dags för de större scenerna för svensk punk igen.

Det här var en av årets ”alla var där” spelningar, kanske en av decenniets sådana.
Jag tror att det kan vara en av de spelningar som folk fortfarande pratar om om tio år och påstår att dom var på, tiden får utvisa om jag har rätt eller inte.
Jag vet att det är en av de viktigaste för mig på rätt många år, och en av de bästa.

Jag kan leva rätt länge på den här spelningen, och jag har en stark känsla av att det gäller bandet med, om du inte var där så missade du något, och jag anar tyvärr att det kommer dröja länge innan du får chansen att uppleva det igen, om någonsin.

Det finns en Del III med lite tankar om det hela, och ännu mer personligt här.

Notera att det här är del ett i en serie av (minst) tre, och inte bör ses som en recension utan… vetefan vad det bör ses som, dessutom handlar den här första delen, och kanske även de övriga, antaligen lika  mycket om mig som om bandet det är en hyllning av.
Där avslöjade jag även att det är en hyllning av bandet och att du egentligen inte behöver läsa längre än hit om det var allt du ville veta.
Den här delen är mer om bakgrund än spelningen, är det spelningen du vill läsa om så finns det här.

Henrik
Märsta
14/7 – 2013

För några år sedan, någonstans mellan fem och tio, så föddes en idé i mig, en idé som sen växte och formades, bollades en del med andra, kanske främst Fransson och sedermera även mot bandet den berörde och folk i bandets närhet.
Idén var att det är dags att på ett brutalt vis återuppväcka den best som är svensk melodiös punk och återintroducera det på den svenska turnéscenen och det borde göras aningen okonventionellt, genom att visa att punk inte måste vara minimalistiskt, enkelt, skitigt, utan istället kan vara en stor jävla cirkus.
Tänk er ett band bestående av en trummis, en percussionist, två gitarrer, bas, sång, ett gäng folk, kanske doaflickor, som körar, kanske keyboards/klaviatur, kanske blåsare och precis vad som helst som man kan komma på att man har tillgång till och som passar in, och så ett band vars låtar klarar den sortens behandling så klart, ett band där man kan blåsa upp låtarna till svulstiga monster utan att det blir fel.
Tanken var då just Charta 77, och alla extramusiker som skulle behövas för sånt fanns redan i deras närhet, i flera fall i form av gamla medlemmar som av en eller annan anledning lämnat bandet men fortfarande fanns kvar i deras umgänge och antagligen skulle tycka att det vore värt att göra en sån sak bara för sakens skull.
I min tidiga vision av det hela, skapad när Johan var deras fasta trummis, så skulle bandet utökats med Teijo på diverse percussion samt eventuellt keyboards, Leffe skulle så klart ha flugits hem för att köra och eventuellt hantera en extra gitarr eller valfritt annat, körandet var det viktiga med honom, Gustaf skulle helt säkert kunnat lånas in på fiol, dragspel, ståbas, theremin och diverse klaviatur och eventuellt kanske man kunde ta in Johan Johansson på extra gitarr, övrigt,sånt där som körflickor, fler blåsare och fan vet allt, finns det rätt gott om i deras umgänge om man bara frågar.
Jag har som sagt bollat det här mot bandet till och från under flera år, så döm om min glädje när jag i våras blev ombedd att vara tekniker åt dem på deras framträdande på Peace & Love och får veta att sättningen blir Teijo (som numera åter är deras fasta trummis) på trummor, Johan på percusssions/congas och kör, Johnny på gitarr, Per på sång, Mathias på bas och kör, Leffe på sång/kör, Gustaf på fiol och eventuellt gitarr och kör, Korken på kör samt Micke på sång och kör.
Visst, dom hade bara en timmes speltid, vilket är i kortaste laget för en sån sak, men vad fan, det skulle bli hur bra som helst.
Kort därefter gick festivalen i konkurs, och all luft verkade gå ur bandet.
Min vid det laget höggravida fru gav mig strikta order om att jag INTE skulle engagera mig mer i det hela eftersom det tidsmässigt låg alldeles för nära beräknad förlossningsdag, så jag gjorde som jag brukar, försökte att bara engagera mig lite grann, jag är eventuellt inte så bra på måttlighet.
Det visade sig så klart att det fanns fler som verkligen ville se spelningen bli av och var villiga att dra i trådar, så efter mina misslyckade försök att få tag på vettig lokal för det annat än det för sammanhanget sett alldeles för lilla kafé 44 så lyckades någon annnan styra upp så det gick att hyra Debaser Medis, som får plats med runt 1000 personer, och jag kunde därmed slappna av och känna mig trygg i att det skulle bli av och kunde lugnt se fram emot att inte göra så mycket mer än komma dit och vara tekniker.

Bandet frågade lite vänner om dom ville spela, vilket dom självklart ville, även det sedan nio år nedlagda Coca Carola, och med den lineup som slutligen presenterades så var succen garanterad.
Mitt ”lugn” spenderades med att jaga runt och försöka trolla fram fotografer och filmare, ljudupptagare och lite annat sånt där som är bra när kvällar ska dokumenteras, samt läsa en liten teknisk manual på 570 sidor för att kunna göra ytterligare roligheter… och det här ungefär samtidigt som min son föddes, så jag tycker väl att jag höll det på en rätt  måttlig nivå ändå.

Jag tror vi bryter där, det ger en rätt bra bild av bakgrunden till det hela och en del av förutsättningarna för spelningen för min del.
Som förhoppningsvis framgår så var det alltså rätt många människor som ryckte i trådar och jagade efter det ena och det andra åt bandet, och inte bara på frivillig basis utan jag vill gå så långt som till att påstå att folk nästan tjatade på bandet om att få göra saker, hjälpa till och se till att det hela blev av.

Del II